Att en buss kan luta sig mot trottoaren, eller "niga" som det så fint heter, är en fantastisk funktion för personer med begränsad rörlighet, till exempel personer med rullator eller den som kör barnvagn. Trots det verkar det finnas en stor ovilja hos många busschaufförer att använda funktionen.
Som nybliven förälder rör jag mig ofta i stan med barnvagn, och det är då jag har uppmärksammat detta märkliga fenomen. När jag står vid hållplatsen och ska kliva på händer det kanske en gång av tio att bussen niger för mig och mitt barn. Min fru har noterat samma sak, även om hon verkar ha något större chans att mötas av en artig nigning.
Under resorna ser jag gång på gång människor som försöker få bussen att niga. Oftast utan framgång, vilket leder till en besvärlig, om än inte omöjlig, påstigning. Äldre personer med rullator verkar ha störst chans, men även där brister det ofta.
Jag kan ha viss förståelse för att chauffören inte alltid uppmärksammar att någon vid hållplatsen behöver hjälp att komma ombord. Det som däremot skapar stor frustration är när man trycker på den blå stoppknappen för avstigning, som är avsedd just för detta ändamål, och ändå möts av en buss som inte sänks. Ibland ropar någon till chauffören, men oftast biter vi ihop, säger ingenting och kliver av medan vi muttrar surt för oss själva.
Varför är det så svårt att få bussen att niga? Om funktionen ändå inte ska användas kan man lika gärna montera bort de blå knapparna, eftersom de då saknar praktisk funktion.
En betydligt bättre lösning vore att säkerställa att chaufförerna får tydlig information om när och varför bussen bör sänkas. Funktionen finns av en anledning: att göra kollektivtrafiken tillgänglig för alla.
Dennis Lindgren