Almedalsveckan tjuvstartade på måndagen när KD-ledaren och vice statsminister Ebba Busch slog fast att ”svenska folket efterfrågar en annan form av politiskt ledarskap”, och att nästa regering måste prioritera välfärden och vanliga familjer.
KD föreslår bland annat kraftigt höjt barnbidrag till 2 000 kronor i månaden och maxtak på 12 barn per grupp i förskolan.
Enligt Ebba Busch är utspelen en strategi för att försöka vinna fler mittenväljare till högersamarbetet – som behöver väljargruppen för att ha en chans i valet.
– Jag tror att ni kommer få se en ganska snabb förflyttning av det politiska fältet. Jag tror att ni kommer få se fler partiledarkollegor som inte vanligtvis pratar om vård, om äldreomsorg, om barnomsorg som kommer att göra det den här veckan, säger hon under en pressträff i Almedalsparken.
KD-ledaren säger att hon vill tala klarspråk.
– Jag leder ett av de mindre partierna som nu flyttar högern mot mitten. För det är där väljarna finns. Det är de vi inte har lyckats förtjäna ett högre förtroende ifrån.
– Jag vill se fyra år till för Ulf Kristersson. Jag vill se fyra år till för det blågula laget. Men då måste någon göra det jobbet. Annars förlorar vi.
”Vill vara med och styra”
Men alla är inte nöjda med strategin. Flera källor i Tidöpartierna är irriterade över Ebba Buschs tilltag.
De kallar hennes agerande för ”osolidariskt” och menar att det tyder på att KD-ledaren har gett upp hoppet om en Tidöseger den 13 september.
En av dem tolkar det som att Ebba Busch håller på att långsiktigt positionera om sitt parti så att det blir attraktivt att samarbeta med – oavsett vilken regering som bildas efter valdagen. Med en position mer i mitten av svensk politik kan man samarbeta med såväl höger som vänster.
– Busch är inte intresserad av att sitta i opposition, hon vill vara med och styra, säger källan.
En annan Tidökälla ser KD som ”stressat” och kallar Buschs uttalade fokus på låg- och medelinkomsttagare för ”sossigt”.
Samtidigt dras paralleller till hur kristdemokratiska partier i andra länder, till exempel Danmark och Tyskland, har agerat.
Där har stabilitet betonats, vilket i praktiken har inneburit just samarbeten mellan stora och gamla partier över den politiska vänster-högerskalan.