När Andreas Almgren täckt i den blågula flaggan kommer för att snacka ner sitt guldlopp är han väldigt, väldigt glad.
Men han är inte förvånad.
– Jag har väl kanske inte döljt det så bra, säger han.
Almgren kom till EM med ett stort självförtroende och han var fast besluten med att se till att den löparen skulle vinna.
– Jag har ändå känt att i år ska det inte handla om vem som har tur med positionen och kan springa snabbt sista hundra. Jag ville att det skulle bli ett fitnesstest i dag och se vem som är den bästa löparen.
Vem som är den bästa löparen vet vi.
Det är Andreas Almgren. Han vann i överlägsen stil på 27.23,44, nytt mästerskapsrekord.
Tidiga draget
Men han följde inte riktigt den plan han hade från början. Tidigt i loppet stod han för ett drag som visade sig bli avgörande.
– Jag hade inte tänkt att gå så tidigt egentligen. Men när det gick så sjukt långsamt första kilometern kände jag att så här vill jag inte att det ska vara. Ska någon slå mig så ska de få lida för det.
Sagt och gjort ökade Almgren farten och gick upp i täten.
– Jag gick bara ut och jag kände att de här 64 varven kändes ganska bekvämt. Det är ju Europarekordfart, hehe. Så då är det bara att gå och mata där och så ser man ju hur de droppar av en efter en efter en.
Den som var kvar längst var Dominic Lobalu. Men schweizaren släppte till slut.
– Det kändes väldigt bekvämt och skönt när Lobalu släppte och fram tills det var fyra varv kvar. Då kändes det som att jag tappade mina ben och jag var lite orolig att jag hade gått för hårt där ett tag. Så när det var fyra varv kvar började jag sänka farten för att bara känna att jag skulle ta mig i mål.
Under loppets gång så finns det en grafik vid klockorna där det står hur lång ledningen är. Då såg han att han var ungefär 120 meter före Lobalu.
– Han hade i sin tur 100 meter på de andra så jag kände att han kommer förmodligen inte jaga stenhårt. Han kommer förmodligen ligga och bevaka så att han får silver. Men jag var riktigt jäkla trött när jag var i mål.
”Mitt livs bästa form”
Almgren berättar att han aldrig försöker vara helt låst vid en plan. Han har olika scenarion i åtanke och grundfilosofin är att inte lämna något åt slumpen.
– Jag ville se till att det liksom händer någonting. Jag var också beredd på att vänta tills det var två, tre kilometer kvar om någon annan hade dragit hyggligt hårt. Men jag har kört träningspass nu innan jag verkligen känt att jag är mitt livs bästa form, säger han.
Han menar att han under andra förutsättningar hade kunnat springa under 26.30 i den form han är i.
– Med den formen tänker jag att jag ska inte lämna det åt slumpen och det gjorde jag inte.
Kände att det var dagen
Vid ungefär tre kilometer ökade luckan till Lobalu rejält.
– Jag har lite dålig koll på om det var ett guldryck eller om de andra bara släppte. Jag hade inte jättekoll på varvtiderna där. Men jag såg ju att de släppte och det gav energi att se till att den här luckan skulle bli ännu lite större.
Hans tränare Urban Aruhn sa att det inte ingick i planen och att han var nervös på läktaren.
– Hade jag inte gjort det och vi hade varit ett gäng på 15 personer med ett varv kvar så tror jag att han hade varit minst lika orolig. Jag känner väl bara helt enkelt att jag är så jäkla bra och jag ville inte chansa med någonting. Vid uppvärmningen sprang jag några 400-ingar för att få igång hjärtat. Tanken var att springa på 68 sekunder men så kollade jag klockan och det stod 63,5 sekunder och jag kände bara: okej, det är så det är i dag. I dag är dagen, säger Almgren.