Rasmus Dahlin har nästan svårt att beskriva det senaste året, allt som skett från sommaren 2025 till sommaren 2026.
Dels för det som hänt på planen:
OS i Milano, slutspelet med Buffalo, nomineringen till Norris Trophy och Guldpucken – priset som går till Sveriges bästa hockeyspelare.
Dels för allt som hänt utanför den.
– Jag har utvecklats extremt mycket som människa sedan förra sommaren. Jag har insett vad jag tycker är viktigt.
Berätta... vad är viktigt?
– Familj. Hälsa. Hockey är en sport och visst, vi tjänar jättemycket pengar men det viktigaste är att de du älskar mår bra.
– Jag har insett att jag inte är odödlig. Jag har insett att jag ska ta tillvara på varje minut med de jag älskar. Jag fick ett extremt wake up-call och jag tror att det hjälpte mig under säsongen, jag slappnade av och tog inte ishockeyn på alltför stort allvar. Den har hjälpt mig som spelare, ledare och människa.
Det extrema ”wake up-call” Rasmus hänvisar till är det som skedde förra sommaren i södra Frankrike. Hans fästmö Carolina Matovac drabbades då, under parets semester, av ett akut hjärtfel som krävde en hjärttransplantation.
När Rasmus tänker tillbaka på de sommardagarna beskriver han dem med två ord:
– Hemska. Vidriga.
Sedan fortsätter han:
– Vi brukar prata om det, att förra sommaren var det värsta men också den finaste sommaren jag varit med om med de positiva grejerna som kom med det här. Hon kunde inte röra en kroppsdel, hon låg i koma i flera veckor. När man såg henne röra ett finger, en arm... den glädjen. När hon blev bättre och bättre, det var otroligt.
Rasmus berättar att de först sökte medicinsk hjälp på grund av oro för parets ofödda barn.
– Hon var gravid och började må lite dåligt några dagar, fick feber. Vi åkte in och ville bara kolla att barnet var okej. Vi sitter i väntrummet några timmar och sedan kommer en doktor ut och säger att hon fått flera hjärtstopp. Läkaren kom utspringades och sa bara att det här har hänt, det här är situationen. Man svimmade. Allt det där...
– Jag vill att hon ska få komma ut med allting när hon känner sig bekväm, jag vill inte prata alltför mycket om det. Men det var helt sinnessjukt.
Carolina delade i vintras ett inlägg på sina sociala medier där hon öppnade upp om förlusten av parets ofödda barn. Där beskrev hon barnet som deras hjälte.
Hade hon inte varit gravid hade hon kanske aldrig sökt hjälp.
– Det var en emotionell berg- och dalbana. Det är svårt att beskriva med ord. Du märker på mig, jag har svårt att beskriva det. Men jag är bara så jävla glad att hon är där hon är i dag, säger Rasmus.
Under stora delar av säsongen tvingades Rasmus och Carolina leva ifrån varandra. Rasmus hockeykarriär pågick i USA samtidigt som Carolina återhämtade sig från hjärttransplantationen.
Men Buffalo Sabres, den klubb Dahlin spelar för, tillät honom att åka hem till Sverige tre gånger i vintras.
– De backade mig när jag behövde det som mest, säger Rasmus med eftertryck.
– Buffalo har blivit mitt nya hem. På det sättet Terry Pegula (Buffalos ägare) hjälpte mig i min situation, jag kan inte be om något bättre. Jag gick in där när det var tuffa tider med Carro och frågade om jag kunde åka hem en vecka. Han sa bara ”yes, vi ses om en vecka”. Jag missade matcher men det var inga frågetecken. De flög hem mig, de flög tillbaka mig.
Först i mars kunde paret återförenas i USA igen. Då var Carolina i tillräckligt gott skick för att flyga över till Buffalo.
– När hon kom över under säsongen visades hon på storbildsskärm i arenan och hon blev behandlad hur bra som helst. Det har varit magiskt att se hur fina människor kan vara.
Även om sommaren 2025 alltid kommer leva med Rasmus Dahlin och Carolina Matovac vill båda blicka framåt. Det finns så mycket att se fram emot, att planera.
Som ett kommande bröllop.
Rasmus lovar att det blir ett sommarbröllop.
– Det har varit fokus på annat, men inom en snar framtid förhoppningsvis. Vi ska sätta oss ned och ta tag i det. Roligare saker med Carolina kommer i framtiden, det är ett som är säkert.