Den underbart skånske friidrottsagenten log med hela ansiktet när Andreas Almgren hade tagit sitt VM-brons i Tokyo förra hösten.
– Du vet, han e inte som du o jau. Han håller på att räkna i huet när han springer. Varvtider o sånt.
Det fastnade hos mig. För nej, Almgren är sannerligen inte som alla oss andra. Dels är han uppenbart välsignad med något alldeles speciellt som gör honom optimerad för långdistanslöpning, men det är inte det som är det mest utmärkande med honom.
I stället är det pannbenet som får oss alla andra dödliga att blekna i jämförelse.
Alla år av skador och motgångar. Alla nästan-lopp. Alla ”nu är det på gång” för att bara sluta i att han fått återvända till ritbordet.
Den senaste är bara två år gammal. Almgren kom till EM i Rom som en av de stora förhandsfavoriterna och föll på målsnöret. Jag var en av de journalister på plats som såg honom fullkomligt gå sönder av besvikelse i den mixade zonen efteråt.
OS i Paris väntade någon vecka senare, men Almgren kom aldrig till start.
***
Då började han om på nytt. Han la upp en ny plan mot OS i Los Angeles.
Han lyssnade mer på sin kropp och tog pauser när det behövdes, men tryckte på hårdare när han kunde. Han drar på höghöjdsläger flera gånger per år, lägger sitt sociala liv till sidan och äter pasta con tomate sex veckor på raken.
Almgren stänger in sig i en frivillig tortyrkammare på Bosön och värmetränar likt ingen annan för att optimera sig själv.
Det är nästintill omänskligt det han utsätter sig för, men så kan han producera något omänskligt.
För det är precis vad guldloppet i Birmingham är. Det Almgren gör, det ska inte gå. Alla experter skulle kalla det idiotiskt, dumdristigt och korkat.
Att gå upp och dra, göra allt jobb och låta en typ Jimmy Gressier spurta om honom på slutet.
Men reglerna skrevs om här i kväll. Almgren säger i SVT att han ville göra det till ett test i vem som var bäst tränad.
Det svaret blev väldigt uppenbart.
Almgren krossade hela fältet i ett lopp som redan är svensk idrottshistoria. Det är som att löpargudarna medvetet hållit honom skadad i alla år för att ge resten av löparvärlden en chans att vinna några medaljer.
Han är inte som alla andra.
***
Det känns nästan hemskt att först nu nämna vad som hände sisådär fyra minuter efter Almgrens makalösa uppvisning.
Samuel Pihlström, som så nyligen bytte orienteringen mot friidrotten att han fortsatt springer med ena armen, kartarmen, lite böjd utåt.
Han har sedan pandemin tagit enorma kliv i sin utveckling och man har i flera år känt att saker och ting på allvar är på gång. Det borde ha blivit en medalj redan på inomhus-VM i vintras, men efter ett dåligt taktiskt beslut på upploppet slutade han fyra.
Nu var det omvända roller.
Pihlström såg länge ut att ligga hopplöst långt bak i fältet och vi vanliga tv-tittare hade avfärdat honom med 100 meter kvar. Men då slog han i gång en spurt av smått bisarra mått. Det såg ut som att han åkte raketrullskridskor när han sköt förbi löpare efter löpare och sprang in som tvåa och rakt in i Andreas Almgrens armar.
Bilden på de två som firar tillsammans är redan en klassiker i vad som får klassas som en av de häftigaste kvällarna i svensk friidrottshistoria.