Då var jag ändå på plats i OS i Aten, när Stefan Holm och Christian Olsson tog varsitt OS-guld en och samma kväll och nästan samtidigt.
Friidrottens tyngsta medaljer.
Men ingen av segrarna var någon jätteskräll.
Just av det skälet känns den här kvällen betydligt mer omskakande och nästan omöjlig att ta in så här efteråt. Speciellt när det handlar om två löpgrenar och distanser, där svenskar haft hopplöst svårt att konkurrera historiskt sett.
Först Almgren med en uppvisning jag aldrig någonsin sett, eller ens vågat fantisera om innan loppet.
Han var löjligt överlägsen.
Regerande världsmästaren Jimmy Grassier från Frankrike var nästan ett varv efter i mål och senaste EM-vinnaren från Rom, schweizaren Dominic Lobalu, var ett helt upplopp och en dryg kurva efter.
Det var en uppvisning som ingen svensk löpare mäktat med i hela friidrottshistorien.
Ingen kan blunda
Det går ju att dra upp 1940-talets Gunder Häggs alla världsrekord eller Anders Gärderuds OS-guld på 3000 hinder 1976.
Det är det närmaste jag kommer.
Men Hägg vann inga mästerskap och Gärderuds var långt från lika överlägsen – även om medaljen väger tyngre.
Och då känns det som om Almgrens storhetstid bara börjat, trots att han hunnit fylla 31 och normalt sett ska vara på nedgång.
Men jag gissar att alla skadefyllda år gett kroppen så mycket vila att han sparat allt krut till slutet av karriären.
För vad ska hända nu?
Det är VM i Peking nästa år och det kommer ett OS i Los Angeles 2028, där Almgren i nuvarande form kommer att tillhöra favoriterna.
Ingen kan blunda för det som hände här i Birmingham.
Det var var Mondo-klass på marginalen ner till motståndarna.
Efter tre lusiga inledningsvarv i lägre tempo än herrarnas maraton i gång, så tog Andreas Almgren saken i egna händer.
Han gick upp i täten och drog och första tanken var att det var en kamikaze-taktik, som skulle sluta med att att han blev omsprungen på mållinjen av spurtkanonen Grassier.
Men det var inte ens nära.
När luckan kom till de övriga så växte den bara.
Och växte.
Var helt sjuk
Till slut sprang han i mål på nya mästerskapsrekordet 27:23.44 trots de där lusiga öppningsvarven.
Och precis när jag satt och försökte smälta Almgrens uppvisning och med ett öga räknat bort Samuel Pihlström från medaljstriden på 1500 meter, så kom svensken med en spurt så osvensk att jag trodde jag såg fel.
Hans sista hundring var helt sjuk, då han bara gled förbi toppnamn efter toppnamn.
Han sprang in på en helt sensationell silverplats och hade loppet varit tjugo meter längre tror jag han knäckt även guldvinnaren Stefan Nillessen från Nederländerna.
Då hade inte ens Almgren hunnit lämna innerplan utan kunde möta upp med en jättekram med guldet runt halsen. Nästan lyckligare än rumskompisen Pihlström själv.
Ja, herrejösses vilken helomvändning det blev på det här mästerskapet.
Efter en massa svenska stolpe ut kom allt på en och samma gång.
Och det är snudd på att Kajsa Bergqvist hade nått det nästan omöjliga mål som hon satte upp inför mästerskapet.
Med ett ”givet” Mondo-guld på söndagen, kommer Sverige att landa på totalt två guld, ett silver och två brons.
Det är en medalj och ett guld mindre än den svenska rekordutdelningen vid hemma-EM i Göteborg 2006.
Det svänger snabbt – inte bara i hockey.