Veronica Maggio
Plats: Azalea, Way Out West. Publik: Nästan Zara Larsson-stor. Längd: 63 minuter. Bäst: ”Tillfälligheter”. Sämst: Att det känns som att det finns ett litet avstånd mellan artist och publik.
GÖTEBORG. Lördagen är en ännu mer smockfull dag på en redan smockfull festival. Varje människa har cirka en kvadratmeter att njuta av. Minuterna innan Veronica Maggio går på scenen påminner Slottsskogen om en klaustrofobisk myrstack av människor som irrar i olika riktningar.
Detta har givetvis ingenting med artisten på scenen att göra, men det påverkar konsertupplevelsen.
Maggio inleder med ”I min bil”, ett stycke sval pop från senaste albumet ”Sciura”, som bland annat präglades av ett sabbatsår i Toscana och en ljudbild inspirerad av 90- och 00-talen.
Starten är lite trevande. Publiken verkar mest intresserad av att dricka festivalens hårdast sponsrade öl, prata om kombucha och förstrött sjunga med i sporadiska textrader.
”Är det på riktigt att ni har kommit till min spelning?”, undrar Veronica Maggio från scenen med sedvanligt skicklig ödmjukhet. Hon skålar med publiken och solen fjäskar precis lagom över trädtopparna.
Ändå är det först i sjätte låten, den Jocke Berg-skrivna ”Tillfälligheter”, som konserter lyfter (i början av densamma får Maggio ”hjärnsläpp” och tvingas börja om). Även i ”Trädgården en fredag” får det redan sargade gräset i Slottsskogen det svårt under alla hoppande gympaskor.
Men sedan drar Maggio i bromsen igen.
Att hon väljer eftertänksamma stunder som ”Bas gillar hörn”, den tjusiga balladen ”Backspegeln” och den eleganta ”Level up” är egentligen modigt – men på en festival där merparten av publiken mest är taggade på kvällens första Mojito flyger det inte riktigt.
Veronica Maggio håller Way Out West på halster oväntat länge. Även sedvanliga rökare som ”Satan i gatan” får någonting lulligt över sig, som hade artisten till slut bestämt sig för att lägga den partyglada tonårspopen på hyllan.
Åtminstone tills det är dags för ”Jag kommer”. De rusiga scenerna som utspelar sig på storbildsskärmarna när fansen längst fram vrålhoppar till låten är någonting som inte riktigt går att vaccinera sig emot.
Detsamma gäller den lidelsefulla urladdningen ”Sergels torg”. Människor tappar rösten i realtid omkring mig när de skriker med i refrängen. Men, för att citera texten: ”Vad spelar det för jävla roll?”.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik