Wilco
Scen: Linné
GÖTEBORG. Jag har bevakat Wilco-konserter i 30 år och det är alltid en händelse. De var ett fundament med gudfaderstatus inom amerikansk gitarrock redan när de senast spelade på Way Out West, 2009, och är det ännu mer nu.
Jeff Tweedy leder ut sitt band i klassiskt intrikat popguld som ”Handshake drugs” och ”Jesus, etc” men ser även till att utmana med nyare nummer som ”Everyone hides” för att hålla såväl publiken som sina fem fullblodskaraktärer till medmusiker på tå.
Men främst händer showen i stunderna när Wilco verkligen blir Wilco, när gränsen mellan rock, jazz och avantgarde pulvriseras och allt får skena fritt.
När trummisen Glenn Kotche exploderar fram fullt kaos mitt i ”Via Chicago” eller när Nels Cline upphöjer det elektriska gitarrsolot till ren konst i ”Impossible Germany”.
Samtidigt: en eftermiddag när en hel del potentiell publik är på Ezra Collective och Wilco tvingas sluta efter bara en timme vägrar den där riktiga magin som brukar kunna omgärda det här Chicago-bandet infinna sig. För det är ju ungefär då de varvar upp på allvar under sina egna spelningar.
Jag skrev något liknande 2009, inser jag nu. Så jag väl passa på att, precis som då, önska en ”riktig” konsert på svensk mark inom kort. Det börjar onekligen bli ett tag sedan.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik