Wilco
Linné, klockan 17.35
En kort festivalspelning på sena eftermiddagen?
Med världens bästa Wilco räcker det långt.
Min drömkonsert nästa år? Att få se Wilco bland kameler. Chicagos veteraner tar sig i mars till Marrakech för tre dagars ökenrock. Vilket förstås hade varit magiskt att uppleva, men lär tyvärr bli för bökigt och dyrt att få till. Ett sent eftermiddagsgig med Wilco på Way out west är inte så dumt, det heller.
Sångaren och huvudsaklige låtskrivaren Jeff Tweedy släntrar in med en vinkning och drar i gång det hela med en stegrande ”Handshake drugs”. Sextetten som jag rätt länge kallat för världens bästa nu levande liveband bjuder sedan på en timme med expansiv rock.
Tweedy är hes och säger att han saknat saltlakrits sen senast. Sångaren har svårt att nå de högsta tonerna i ”Hummingbird”, men det spelar mindre roll när melodin är så fin. Wilco som grupp har alltid gett mer vibb av ett möte i lärarrummet än rockstjärnor på scen, men även det spelar mindre roll när det är musiken och musikerna som står i centrum. Kul blir det också när Glenn Kotche plötsligt går loss på trummorna som Animal i ”Mupparna” i gamla balladen ”Via Chicago”.
Framför allt är det Nels Clines show.
Redan i ”Handshake drugs” kanaliserar gitarristen Television. När vi når fram till varje Wilco-konserts oundvikliga höjdpunkt, alltså solot i ”Impossible Germany”, spelar Cline först med återhållsamhet för att sedan gå loss allt mer energiskt på strängarna. En tio minuter kort höjdpunkt som tar slut för snabbt.
Kanske känns helheten lite kort och avhuggen, kanske prioriterar de lite för många rockiga nummer för att nå ut och skaka om tältet. En konsert med Wilco är ändå alltid minst fyra getingar, det finns lagar och regler för detta.
Wilco, låtlista
Handshake Drugs
Annihilation
Hummingbird
If I Ever Was a Child
Bird Without a Tail / Base of My Skull
Via Chicago
Everyone hides
Jesus, Etc.
Impossible Germany
I'm the Man Who Loves You
Spiders (Kidsmoke)