Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I dag ska vi tala om päron – främst av all världens frukter. Jag har ätit samtliga och vet. Det här är inget jag tror eller ens tycker. Päron slår allt. En objektiv sanning. Endast scoutledare (äpplen) och pensionerade skolkuratorer (apelsiner) är av annan uppfattning. Vägande skäl för sin sak har de inte. Och bananer! Man mosar dem till barnen så de har något att kladda med, mer är det inte. Bananlikör, oss emellan, är det en seriös uppfinning? Vuxna som på fullt allvar äter bananer kan sluta läsa här. Förresten kan alla sluta läsa. Det som följer är bekännelselitteraturens absoluta bottenläge. Sämre än så här blir det inte.
Som bekant hyllade redan på sin tid Giuseppe Arcimboldo päronen, senare Honoré Daumier, men jag är trött på konsthistoria och tänker mig något enklare. Det är ju sommar, nudisternas årstid. Alla har en relation till päron och vet av egen erfarenhet att de (1) är ojämförligt goda och (2) svåra att äta med bibehållen värdighet. De blir liksom rinniga och faller sönder i slutskedet. Antagligen var det ingen tillfällighet att Adam och hans frilla fördärvade sig med äpplen, men som sagt, låt oss lägga de spetsfundiga läsefrukterna åt sidan. De fungerar på vintern; så här års är alla normala svenskar hjärndöda, varför vi måste öppna dörren till snabbköpet Metro som förr om åren låg på Kampementsgatan vid Gärdet i Stockholm.