DN Debatt. ”Ebba Busch har tagit 'Krist' ur Kristdemokraterna”
DN DEBATT.
Under Alf Svensson stod Kristdemokraterna för solidaritet och kristen etik, men under Ebba Busch elva år vid rodret har partiet förvandlats till en nationalistisk mur där svenskhet går före tro. Nu används det kristna arvet för att exkludera snarare än att förena. Resultatet? De religiösa väljarna har vänt partiet ryggen, skriver två religionsvetare.
Religionens roll i svensk politik håller på att ritas om i grunden. En jämförelse mellan partiledarna Alf Svenssons och Ebba Buschs offentliga kommunikation visar hur Kristdemokraterna i dag driver fram en ny, sekulär nationalism klädd i kristna termer. Denna urholkning av det kristna arvet river inte bara upp partiets egna rötter, utan fungerar som en motor för att legitimera exkludering och assimilation i hela samhället.
För att förstå vidden av denna förskjutning måste vi först blicka tillbaka till partiets rötter. Kristdemokraterna bildades av pingstpastor Lewi Pethrus (1884–1974) för att motverka det svenska samhällets sekularisering. Även om partiet, då Kristen demokratisk samling, bildades 1964, var det först under Alf Svenssons partiledarskap under åren 1973–2004 som partiet 1991 tog plats i riksdagen.
Det kristna var för Alf Svensson synonymt med kristen etik, vilket kom till uttryck i universella dygder som demokrati, humanism och tolerans. Han markerade tydligt mot både sekulär utilitarism och intern religiös dogmatism. Även om Svensson också anpassade religionen till det politiska landskapet, fanns det en teologisk friktion gentemot det sekulära samhället. Det krävde uppoffring, solidaritet och omsorg om de utsatta.
Tittar vi på Ebba Buschs offentliga kommunikation under hennes partiledarskap (2015–) ser vi en radikal diskursiv omförhandling. Här används kristendomen för att artikulera en tydlig antagonism kring det offentliga rummet. Parallellt med att kommunicera kristendom som en gemensam samlingspunkt kring högtider och en privat religiositet med relevans för det egna livet, ges det kristna en tydlig roll i partiets politiska omsvängning. Det står för det som är vårt.
Detta manifesteras bland annat genom korset. Till skillnad från Lewi Pethrus, som placerade korset som en kontrast till det sekulära svenska samhället, framställs korset hos Busch som det allra mest svenska. Sverige är det kristna. Det är själva symbolen på flaggan. ”Korsflaggan” är den samlande symbolen gentemot värderelativism och islamisering.
Ett annat exempel finns i retoriken kring böneutrop, där kyrkklockor framställs som kulturarv och svensk historia snarare än som en religiös symbol. Klockornas klämtande är en påminnelse om det svenska. Det kontrasteras mot de muslimska böneutropen som inte bara förknippas med religion, utan definieras som religiös proklamation. Det är en avvikelse i det offentliga rummet och ett ovälkommet intrång i det svenska hemmet. Denna förskjutning visar hur det kristna används för att markera revir snarare än religiöst grundade värderingar.
Ser vi vidare till kristdemokratiska inlägg i riksdagsdebatter så ser vi samma förskjutning. Från att tidigare framhållits som en specifik resurs och själva grunden för positiv integration, framställs kristna värderingar i mer samtida inlägg som synonyma med svenska värderingar. Värderingar som förväntas anammas av den som kommer till Sverige.
Kursändringen har resulterat i en spricka i partiets väljarbas: forskning visar att stödet bland religiösa väljare har rasat från 70 procent på 1990-talet till endast 20 procent år 2022. Samtidigt som KD attraherar nya sekulära grupper, visar studier att de kvarvarande religiösa väljarna ofta hyser en mer generös inställning till migration och mångkultur än partiledningen. Ebba Buschs politiserade version av kristendom fungerar därmed i praktiken som en motor för att transformera en värdebaserad rörelse till ett sekulärt-nationalistiskt politiskt parti.
Konsekvensen av denna utveckling är paradoxalt nog att partiet har blivit en sekulariseringsagent. Kristendomen har frikopplats från sitt teologiska innehåll och blir själva identitetsmarkören för den sekulära kulturen.
I stället för att utgöra etisk reflektion från en annan utgångspunkt än samhällets, reduceras den till ett instrumentellt kulturarv vars primära funktion är att dra upp skarpa gränser mot en definierad utsida, ofta islam. Krav på assimilation, förbud mot religiösa uttryck och ett selektivt omfamnande av liberala värden legitimeras genom en kristen terminologi som ironiskt nog blivit djupt exkluderande.
Genom en politisk kommunikation som smälter samman det kristna arvet med en exkluderande svenskhet och en svensk patriotism centrerad kring korsflaggan, fullbordas det som man utifrån en teologisk horisont kan kalla för det heligas migration. Den absoluta lojaliteten har flyttats från Gud och kyrkans gemenskap till den moderna nationalstaten. En utveckling med många likheter med omförhandlingen av kristendomen i Donald Trumps USA.
Under KD:s omförhandling har kristendomen upphört att vara en kritisk, profetisk motkraft till statlig makt och nationalism. Den har slutat peka mot Gud och har i stället blivit maktens kanske främsta identitetspolitiska legitimering. Den kristendom som formuleras i partiets kulturkrig blir därmed en urholkad svenskhet förklädd i religiös terminologi. I denna mening är partiets krist-demokratiska dagar räknade.
Lewi Pethrus grundade partiet för att motverka avkristningen. I dag tycks den fullbordas av Ebba Busch.