När partiledarna Simona Mohamsson (L) och Nooshi Dadgostar (V) väljer favoritlåtar under festivalens samtalsprogram är det visserligen småkul. Men Way out west borde ta det politiska samtalet på större allvar, skriver Matilda Källén.
”Att kliva in på en festival är som att kliva in i en bubbla”, säger Liberalernas partiledare Simona Mohamsson när hon gästar Way out wests samtalsprogram Wow talks.
Jag vet inte om det stämmer – eller borde stämma. Att påstå att festivalens fokus ligger på något annat än musik vore förstås ohederligt. Det är musiken som driver arrangörerna, som i år har gjort ett gäng märkliga schemamissar men fortsätter att uppvisa en imponerande fingertoppskänsla. Det är musiken som driver publiken.
Men musiken är inte ensamt fokus. Drömmen om en bubbla bortom samhället spricker bara några kliv in på området. Överallt företagsjippon och obegripligt långa köer. Vissa verkar inte ens veta vad de köar till, men bryr sig inte så länge en gratisprodukt hägrar i horisonten.
Nej, festivalen är ingen musikbubbla, snarare ett minisamhälle på speed där konserter, filmpremiärer och kommers existerar samtidigt. Därför känns det märkligt att samtalsprogrammet fått en sådan undanskymd position. Samtalen per dag är få och spretiga, men när partiledarna Simona Mohamsson (L) och Nooshi Dadgostar (V) intervjuas av SVT-programledaren Messiah Hallberg tidigt på lördagen är det ändå fullt framför scenen.
Snacket blir avslappnat, trevligt och ofta ganska ytligt, och känslan av obrukad potential håller i sig. Visst är det småkul när partiledarna ska spela upp tre favoritlåtar var, och en entusiastisk Mohamsson kommer ut som oväntat indie (val: The Cardigans, Frank Ocean och Peggy Gou). Det är för övrigt ända gången hon vinner applåder.
Dadgostar, som annars tar hem applådkampen med råge, verkar deppigt nog ha låtit en pressis göra spellistan åt henne (val: Zara Larsson, Bad Bunny och VM-låten).
Politisk substans saknas.
Jag minns 00-talets tältfestivaler, där samtliga partier kutade runt och lockade kids med pins och gratis pizza. Det var inte helt lyckat, men ändå: på en festival med lika många besökare som en mindre svensk stad, och fler brand deals än en större svensk influerare, hade det varit ett fint slag för demokratin att ta det politiska samtalet på större allvar, särskilt ett valår.