I Hynek Pallas debattartikel i GP (10/8) finns en hel del inslag som jag inte känner igen: Jag är rektor för en gymnasieskola, inte flera; Boken är inte inköpt nu utan beställdes 2019, redan innan den kommit från tryckeriet, den observante ser att omslaget är från originalutgåvan. Vidare har det aldrig skrivits att den ska användas, men att den kan användas.
Sverige har ett stort, möjligen växande, problem med intolerans, rasism och antisemitism. Den enda judiska skolan jag känner till planerar skolutflykter i samråd med Säpo. En del menar att rasismen inte ökar, andra att den är ett resultat av flyktingkrisen 2015. Men Sveriges neutralitetspolitik är inte oomtvistad: De judiska passens stämpel med “J” och tyska soldaters järnvägstransport genom Sverige är exempel på mörka delar av vår historia som till vår förvåning inte nämns i de historieböcker vi köpt in från ett av Sveriges största läromedelsförlag.
Ambitionen med bokinköpet var inte att ersätta läromedel utan att undersöka vilka guldkorn den kan bidra med för att belysa lite av den rasism som även fanns i Sverige under 30-talet. Jag är stolt över vår iver att bekämpa rasism, därför är jag också stolt över att vi köper böcker vi tror kan hjälpa i den kampen. Gällande vetenskaplighet på vårt gymnasium så genomförs en fjärdedel av alla lektioner av doktorerade lärare, experter inom sina respektive gebit.
För oss som skola är det viktigt att visa på strömningar i samhället och lära av vår historia, den är ett kraftfullt verktyg för att undvika att upprepa tidigare misstag och upptäcka tendenser i tid.
En viktig reflektion gäller hur vi själva hade agerat under samma förutsättningar.
De förintelseöverlevare vi tidigare bjudit in att berätta för eleverna lever inte längre. Vem ska nu berätta?
Nu måste vi, och alla andra skolor, med ljus och lykta leta vidare efter material för att problematisera rasism. Men vågar vi det om vi blir uthängda i medier på lösa boliner?