"TILLS JAG HITTAR DIG"
Manus: Robert Hull, Steven Lilien, Bryan Wynbrandt, Heather Mitchell.
Regi: Brad Anderson, Maja Vrvilo, Adam Davidson, Maggie Kiley.
Med: Sam Worthington, Britt Lower, Milo Ventimiglia, Erin Richards, Logan Browning, Chi McBride med flera.
Premiär: 18 juni på Netflix.
Vilken styggelse till tv-serie detta är.
”Till jag hittar dig” glider fram med näsan i vädret som om tittaren saknar all form av kritiskt tänkande.
Så är självklart inte fallet.
Däremot är många av oss för svaga för att stänga av, avsluta och gå vidare. Vi vill ju veta, förhoppningsvis få förklarat och upptäcka om vi har rätt eller fel.
Det ljuvliga med en serie som den här är att det går utmärkt att i ena stunden avsky ”Till jag hittar dig” för dess löjliga handlingsmaskineri och i nästa stund känna ett slags tvång att fortsätta titta.
Därmed har ”Tills jag hittar dig” vunnit och vi förlorat.
Ingen anledning att vara ledsen över det. Kanske besviken och lite bitter och särskilt så med tanke på hur de här åtta avsnitten slutar.
Harlan Cobens böcker är för många att räkna. Tretton serier har det blivit för Netflix.
”Tills jag hittar dig” följer samma formel som de tidigare: avstamp i något som i värsta fall skulle kunna hända dig eller mig. Det vardagliga blir sedan förhöjt, spänstigt skrattretande fast aldrig alldeles för fnattigt eller larvigt.
Här heter huvudpersonen David Burroughs. Han blir dömd för mordet på sin son. När tittaren träffar David sitter han i fängelse. Han säger sig vara oskyldig. Ett fotografi presenteras som bevis på att det kan stämma. Med det kan jakten på sanningen börja.
Sam Worthingtons gestaltning är stel. Som om David Burroughs är emotionellt förvriden och verkar ha stängt av sin känslomässiga kran efter åren i fängelse. Han är mer maskin än människa.
Det fungerar hyfsat i början.
Mot slutet blir det töntigt. Även en hjälte av den gamla skolan bör kunna visa känslor.
Problemet är också att endast Milo Ventimiglia har den glimt i ögat som krävs för en serie vars egna regler tänjs till bristningsgränsen. I takt med att berättelsens vändningar blir kraftigare minskar möjligheten att identifiera sig med och känna för rollfigurerna.
”Till jag hittar dig” är säkerligen en bladvändare till spänningsroman.
Som serie är ”Tills jag hittar dig” spänning i stunden.
Först efteråt inser man hur lite ”Tills jag hittar dig” egentligen har att säga och förmedla.
Precis, det här är popcorn-tv när popcorn-tv både är som bäst och som sämst.