Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | BOSTADSPOLITIK
Valet närmar sig med stormsteg. I en orolig omvärld där mycket annat pockar på den politiska uppmärksamheten är det lätt att strukturellt och långsiktigt viktiga frågor hamnar vid sidan om. Bostadsmarknadens alla problem är en sådan fråga.
Den stora bristen på snabbt tillgängliga hyresrätter i många tillväxtområden slår mot tillväxten i hela Sverige. En studie av WSP beställd av Stockholms Handelskammare visar att svårigheten för arbetskraft att hitta en bostad kostar 36 miljarder kronor per år i utebliven tillväxt bara i Stockholmsregionen. En tidigare blocköverskridande överenskommelse om att slopa hyresregleringen i nyproduktionen, som hade kunnat leda till en mer effektiv produktion av hyresrätter i områden där de behövs som bäst, sprack på grund av andra partipolitiska överväganden.
På riksnivå har andelen unga vuxna som bor kvar hemma ökat till 21 procent från 15 procent 1997. Hela 90 procent av dessa bor ofrivilligt kvar hemma. Den 1 april i år lättades bolånereglerna något vilket möjliggör för fler att kunna köpa sig en första bostad. Det löser dock långt ifrån ungas problem. Att fördela lediga hyresrätter eller en viss andel av dem efter behov är också en möjlighet. Till skillnad från flera av våra grannländer har Sverige ingen särskild politik för att hjälpa unga in på ägarmarknaden. Här kan vi lära av våra grannländer.
Sju av tio svenskar säger sig vilja bo i småhus. Dessa preferenser återspeglas inte i det samlade bostadsbyggandet. Man får gå tillbaka till tiden för andra världskriget för att hitta en så låg andel småhus i bostadsbyggandet som de senaste tre decennierna. Det har varit en ensidig inriktning på flerbostadshus. Barkarby i Stockholms län är ett typexempel där bostadsrätter och hyresrätter helt dominerat bostadsbyggandet. Täby Park är ett annat. I fallet Barkarby har staten tagit ett stort finansiellt ansvar för nödvändig infrastruktur i form av utbyggd tunnelbana (något som efterlysts även på annat håll, inte minst i norr). Ett motkrav på att ett visst antal nya bostäder då skulle byggas bidrog samtidigt till att flerbostadshus helt kom att prioriteras.
FN lyfter fram att det är viktigt att blanda boendeformer och planera för grönyta när nya bostadsområden byggs för att också beakta social hållbarhet. För svensk del handlar det rimligen om att i ökad utsträckning blanda bostads- och hyresrätter med äganderätter när nya bostadsområden planeras och etableras. Ett sätt att göra det är att kommunerna planerar för fler så kallade trädgårdsstäder med god plats för grönytor. Inom en region kan det behövas samarbete mellan kommuner för att detta ska kunna åstadkommas. Det handlar här inte om att anlägga nya villamattor som vissa kritiker onyanserat gärna lyfter fram. Att bygga småhus i trä i två plan och på små tomter i trädgårdsstäder har flera studier också visat är förenligt med klimatpolitiska mål.
På senare tid verkar det politiska intresset för fler småhus ändå ha ökat både från höger och vänster. Detta ökade intresse bör omsättas i faktisk handling. Regeringens egnahemskommissionär har kommit med många intressanta förslag för att få fram fler småhus. Ett litet men gott exempel kan också hämtas från Lund där Moderaterna och Socialdemokraterna tillsammans nu planerar för fler småhus och som inte bara de mest välbeställda kan komma över.
I takt med den snabbt åldrande befolkningen kommer också äldres boendeförutsättningar behöva ges ökad uppmärksamhet. Hemvists utformning av trygghetsboenden är ett gott exempel som går att lära av i kommunernas planering av nya bostadsområden. Även här kan trädgårdsstäder spela en viktig roll där äldre i ökad utsträckning kan byta boendeform utan att behöva flytta ifrån sitt befintliga bostadsområde.
Den ökande boendesegregation och trångboddheten är ett samhällsmisslyckande som spiller över på andra politikområden som kriminal- och skolpolitiken. Problembilden är komplex, men att i större utsträckning fördela lediga hyresrätter efter behov och inte kötid kan vara ett verktyg bland andra för att motverka trångboddhet och boendesegregation. Jag har under sommaren med fasa tagit del av Aftonbladets artiklar om ”social dumping” som beskriver hur vissa kommuner dumpar socialt belastade individer hos mindre nogräknade hyresvärdar i andra kommuner där det på grund av avfolkning finns ett stort antal lediga hyresrätter, vilket skapar stora problem för mottagande kommun. Det kan väl ändå inte vara en rimlig ordning i ett väl fungerande välfärdssamhälle?
Enligt lag har kommunerna ansvar för bostadsförsörjningen. Länsstyrelserna och regionerna ska lämna råd och ge information inför kommunernas planering av bostadsförsörjningen och också vid behov samordna mellan kommuner. Det fungerar uppenbart inte optimalt. Det är också uppenbart att vissa kommuner inte tar sitt bostadspolitiska ansvar.
Jag har mycket svårt att se hur vi ska kunna lösa bostadsmarknadens problem och få till en bostadsförsörjning framöver som gagnar både ekonomisk tillväxt och social hållbarhet utan att staten på nationell nivå tar ett tydligare samlat ansvar för den strategiska inriktningen och även viss finansiering. Det bör gå att utforma en incitamentsstruktur som gör att kommunerna i ökad utsträckning väger in målen i en samlad nationell inriktningsstrategi för bostadsförsörjningen utan att man trampar på det kommunala självstyret. Det är också önskvärt med en blocköverskridande samsyn om problembilden. Kanske kan en tydligare normerande debatt bidra till detta.
Robert Boije
chefsekonom, SBAB och doktor i nationalekonomi