För första gången i historien har läskunnigheten i Sverige försämrats. Politikerna är medvetna om det, men satsningarna har varit kortsiktiga eller populistiska. Vi måste gemensamt höja statusen för svenska språket och alla språken i Sverige, skriver Patrik Hadenius.
På lördag den 15 augusti är det exakt 500 år sedan Nya testamentet på svenska lämnade tryckpressen i Gamla stan. Det är den första spridda svenska texten och därmed kan man säga att det är svenska språkets födelsedag. Bland annat fick vi bokstaven å – först i världen.
Översättningen och spridningen av Bibeln på svenska var i högsta grad Gustav Vasas förtjänst. Det var en del av hans nationsbyggande. Bibelöversättningen skapade ett enhetligt svenskt skriftspråk, som var medvetet skilt från det danska.
Under de 500 år som följt har svenskan blivit mer enhetlig, begriplig och till slut också demokratisk när allt fler har lärt sig läsa och skriva. Men det är en positiv utveckling som nu är hotad. För första gången i historien har läskunnigheten i Sverige börjat minska.
Flera av våra mest akuta samhällsproblem är kopplade till bristande språkkunskaper. Den som inte kan uttrycka sig i tal och skrift har mindre chans till utbildning, jobb och att påverka samhället. Problemen är dessutom djupare och mer existentiella än så. Med bristande språkförmågor förstår vi varandra och oss själva sämre, och lever ett fattigare liv.
De flesta politiker är medvetna om detta, och det har också gjorts många försök att vända den negativa trenden. Men insatserna har ofta varit kortsiktiga, underfinansierade och några gånger bara rent populistiska.
Ett exempel är införandet av språktest för medborgarskap. Språktest i sig är varken ovanligt eller dåligt. Rätt utformade kan de vara symbolpolitik som ger språkkunskaper status. Men att införa tester utan att ge dem som ska testas förutsättningar att klara testerna är bara utestängande och cyniskt.
Det är som att dela ut matteprov och hoppas att själva provet ökar studenternas förmåga att räkna. Först måste man ju lära ut något, och då kan ett prov fungera som drivkraft och ett test på om undervisningen lyckats.
Det har varit känt länge att undervisningen i svenska för invandrare, SFI, varit undermålig. Senast 2022 kom en utredning som visade att den behövde genomgripande reformer. Utredningen belyste stora brister i styrning, uppföljning och likvärdighet. Den gav också förslag på hur felen kunde åtgärdas. Men bara ett fåtal förslag genomfördes – de som ställde högre krav på studenterna – och nu har i stället ännu en utredning tillsatts.
Dessutom är det inte bara de som vill bli svenska medborgare som behöver bli bättre på svenska. Det gäller i lika hög grad alla som är födda i Sverige och har växt upp med den svenska skolan. Skrämmande många elever har bristande kunskaper i att läsa och skriva. Trots upprepade förändringar i läroplanerna har skolan en lång bit kvar till att ge alla elever tillräckliga språkliga förmågor.
Vi behöver också satsa på fler språk än svenska. Men även här går utvecklingen åt helt motsatt håll. I skolan är främmande språk numera ett nedprioriterat ämne, både i läroplaner och bland eleverna. Språk som spanska, tyska och franska har sjunkande deltagande, lärarbrist och låg status.
I Sverige finns omkring 200 olika modersmål representerade, det är en fantastisk tillgång som inte alls tas tillvara eller utnyttjas. Endast ett fåtal minoritetsspråk får något stöd alls, de flesta inget, och statusen för modersmålsundervisningen är rekordlåg. Tvärtom tävlar politiker i förslag som innebär minskat stöd för modersmålsundervisning. Inte en krona till arabiska, står det på vissa valaffischer.
Det är en sällsynt dum och kortsiktig språkpolitik. Att inte satsa på undervisning i andra språk än svenska är som att inte satsa på simträning för att man tror att eleverna då blir sämre på löpning. Det är ju tvärtom. Ju mer vi tränar, oavsett vad, desto bättre kondition och välmående!
Satsar du på ett språk satsar du på alla. Ge tid och status till modersmålsundervisning, eller vilket främmande språk som helst, så blir eleverna dessutom bättre på svenska, och som bonus också på matte och samhällskunskap.
Läget är alltså allvarligt, men den senaste utvecklingen inom artificiell intelligens gör läget än mer akut. AI påverkar redan språket och våra språkförmågor mer än vi anar. Att tala och skriva är inte bara något vi gör för att överföra information, det är ett sätt att reflektera och utveckla våra tankar.
AI kan vara ett fantastiskt hjälpmedel, men vi måste kunna språk för att bedöma om tekniken gör oss en björntjänst (i den nya positiva betydelsen) eller en björntjänst (i den gamla negativa betydelsen). För att rätt kunna styra och dra nytta av artificiell intelligens krävs utomordentliga språkkunskaper.
Att bara satsa på AI-teknik, men inte på språkkunskaper, är som att utveckla schackdatorer och tro att ingen människa längre kommer vilja spela schack, eller ännu mer drastiskt: att alla automatiskt kommer att bli bättre på schack om vi utrustas med schackdatorer. Dystopin om AI som tar över blir sann om vi överlåter tänkandet, det vill säga läsande, skrivande, vår språkförmåga, åt maskinerna.
I dag firar vi svenska språket 500 år. Svenskan är stark och livskraftig. Den svenskspråkiga kulturen är rik. Det ges ut rekordmånga böcker, hålls mängder med teaterföreställningar, skrivs sångtexter och nyhetsbrev och pratas i oändlighet i poddar och tv-program. Svenskan används och frodas.
Men den till synes starka ställningen är inte mycket värd om vi inte ger alla en chans att kunna läsa, skriva, lyssna och prata svenska. Vi måste alla gemensamt höja statusen för svenska språket och alla språken i Sverige.
Om vi ska kunna fira språket också i framtiden så krävs rejäla, långsiktiga och välunderbyggda insatser. Det krävs en heltäckande nationell språkstrategi.
Läs fler texter om svenska språkets utveckling.