”Synd att ungjäveln inte blev ihjälskjuten så hade det varit en mindre blivande terrorist. Men det är väl som vanligt polisen får skulden och importen får en massa pengar från samhället.”
Mejlet skickades klockan 03.29 i tisdags till en av HD:s reportrar. Barnet som mejlskrivaren önskar livet ur är tolv år och kallas Younes i vår rapportering. Det var han som träffades av skotten efter vansinneskörningen på Drottninggatan i Helsingborg.
Mannen skrev från sin vanliga mejladress och avslutade med sitt riktiga namn och telefonnummer. Under sin karriär har han haft flera tunga poster i näringslivet i nordvästra Skåne. Numera är han pensionär och driver en konsultverksamhet. En utåt sett vanlig människa som uppenbarligen tyckte att det var rimligt att identifiera sig i ett mejl där han önskade livet ur ett barn.
Younes satt i baksätet på bilen som vansinneskördes genom centrala Helsingborg. Föraren vägrade stanna, körde på en polis och en kvinna och besköts av polisen. En av kulorna träffade Younes i foten. Han är inte misstänkt för något brott.
När HD publicerade en video på Facebook där han berättade om skräcken i bilen dröjde det inte länge innan vi tvingades stänga kommentarsfältet. Då hade runt 100 kommentarer kommit in.
Alla var inte rasistiska. Några diskuterade polisens agerande, kritiserade vår journalistik eller efterlyste fler perspektiv. Andra försvarade Younes och påpekade det självklara: Han var barnet i baksätet, inte personen som körde bilen.
Det går att anse att polisen befann sig i en mycket svår situation och samtidigt känna med en oskyldig tolvåring som blev skjuten. Men i stora delar av kommentarsfältet fanns inte utrymme för båda tankarna. Flödet präglades av skuldbeläggning, hån och avhumanisering. I flera kommentarer var rasismen öppen, i andra låg den strax under ytan.
”Karma de lux”, skrev en person om skottskadan. En annan menade att Younes kanske hade ”lärt sig en läxa”, medan en tredje undrade om man skulle ”tycka synd om skitungen”.
En annan kommentar löd: ”Snyggt jobb av polisen. Kanske lär avarterna att inte vara kriminella.”
Det är ett ord som stannar kvar hos mig: avarterna. Inte barnen som satt i bilen, utan avarterna. Ordet gör det möjligt att slippa se dem som individer och därmed också slippa känna med dem.
Flera ifrågasatte om Younes verkligen var tolv år. En person skrev att han hade för håriga ben för att vara ett barn. Det kan verka som en bisarr detalj, men jag tror att den säger något viktigt. För att kunna lägga skulden på ett skjutet barn måste man först göra honom till något annat än ett barn. Younes måste göras äldre och farligare.
Jag har arbetat med journalistik i mer än 20 år och läst fler rasistiska kommentarer, hot och personangrepp än jag kan minnas. Hat och hot är ett ämne som jag ofta återkommer till i mina krönikor, eftersom det är ett samhällsproblem som påverkar vilka som vågar delta i det offentliga samtalet och hur det samtalet kan föras.
Min erfarenhet är att hatet och hoten tar allt större plats i samhällsdebatten. Den här händelsen är inte unik, utan ett av många exempel där det helt enkelt inte går att behålla ett kommentarsfält öppet.
Forskningen ger inget enkelt svar på om hatet i Sverige blivit vanligare. Däremot finns stöd för att extrema uttryck har normaliserats och flyttat in i det vardagliga politiska samtalet.
En studie från Malmö universitet som publicerades tidigare i år visar hur hotfulla och våldsbejakande budskap sprids öppet i vanliga kommentarsfält på Facebook, Instagram, Tiktok och X, ofta utan att ifrågasättas. Forskarna beskriver det som en normalisering av vardagsextremism.
En studie från Göteborgs universitet, byggd på 38 miljoner kommentarer på The Guardians webbplats, visar att hatiska kommentarer ofta kommer snabbare än andra. En hatisk kommentar ökar dessutom sannolikheten för att fler följer efter. De första inläggen bidrar alltså till att sätta nivån för hela samtalet.
Den tidigare näringslivstoppen nöjde sig inte med att kommentera. Han ansträngde sig för att höra av sig direkt till oss. Jag ringde upp honom eftersom jag ville förstå hur han tänkte.
Jag ville fråga om han verkligen menade att det var synd att Younes inte blev ihjälskjuten, om han betraktade Younes som ett barn och vad pojken personligen hade gjort för att kallas blivande terrorist. Jag ville också veta om han hade kunnat säga samma sak direkt till Younes eller hans föräldrar.
Jag fick aldrig möjlighet att ställa alla frågorna. Mannen ville inte prata om mejlet. Jag hann fråga om han verkligen önskade att den tolvårige Younes skulle dö, men inte heller det ville han svara på.
Det är en märklig kontrast. Mitt i natten var han beredd att formulera en dödsönskan, underteckna den med namn och telefonnummer och skicka den till en reporter på en av Sveriges största dagstidningar. När han ombads att förklara vad han menade ville han inte längre diskutera saken.
Rasismen, hatet och avhumaniseringen är inte nya. Det som oroar mig är att uttrycken blir grövre samtidigt som vi riskerar att vänja oss vid dem. Varje gång flyttas gränsen lite för vad som uppfattas som normalt.
Det var därför vi stängde kommentarsfältet. Inte för att alla som kommenterade var rasister eller för att det är förbjudet att kritisera polisen eller HD, utan för att gränsen för en anständig diskussion hade passerats.
Anständighet handlar inte om att alla ska tycka likadant. Den handlar om att också i ilska och oenighet kunna se människan man talar om. I det här fallet handlar det om något så grundläggande som att fortfarande kunna se ett barn.
Jag hoppas att jag aldrig vänjer mig vid motsatsen.