Hêlan Çiya är författare och frilansjournalist från irakiska Kurdistan. 2023–2025 var hon fristadsförfattare i Malmö.
Jag försvarar Richard Jomshofs rätt att kritisera islam. Inte för att jag delar alla hans politiska slutsatser, utan för att ett sekulärt samhälle aldrig får göra religiösa texter immuna mot kritik. Är människan till för texten – eller texten för människan?
Jag är inte muslim. Koranen är inte en helig bok för mig. När jag läser den gör jag det därför inte med utgångspunkten att varje vers till slut måste kunna förklaras som rättvis, modern eller förenlig med jämställdhet.
Ibland läser jag en text, förstår vad den säger – och avvisar den. För mig är det varken hat eller rädsla för religion. Det är religionskritik.
Därför är min första fråga när Richard Jomshof med ”Kafir” vill föra upp islam till politisk debatt inte om hans kritik riskerar att göra troende obekväma. I ett fritt samhälle kan människors obehag aldrig vara gränsen för vilka idéer som får granskas. Frågan är snarare om vi fortfarande vågar behandla en religion som ett system av idéer, normer och moraliska föreställningar – och utsätta den för samma kritiska granskning som andra system av idéer.
På den punkten försvarar jag Jomshofs rätt. Men min egen kritik av islam börjar inte främst i integrationspolitiken, islamismen eller den svenska valdebatten. Den börjar i en äldre och för mig mer grundläggande fråga:
Vilken syn på människan finner vi i religionens texter? Som kvinna och feminist har jag naturligtvis ofta börjat min läsning med kvinnan. Men ju mer jag har tänkt på saken, desto mindre tycker jag att frågan enbart handlar om ”kvinnors rättigheter”.
Den handlar om människovärdet självt. I Koranens vers 4:34 beskrivs män som qawwāmūn i förhållande till kvinnor. Ordet har tolkats och översatts på olika sätt – som ansvariga för, försörjare eller beskyddare. I den välkända svenska översättningen av Mohammed Knut Bernström heter det att män ska ha ”ansvar för och omsorg om kvinnorna”. Man kan diskutera ordets exakta innebörd länge. Men för mig kvarstår en enklare fråga även efter den mest välvilliga översättningen: Varför formuleras relationen mellan mannen och kvinnan över huvud taget på detta sätt? Varför är den ene qawwām i förhållande till den andra?
Jag frågar alltså inte bara vilka rättigheter kvinnan får eller inte får. Jag frågar något mer grundläggande: Betraktas kvinnan först och främst som en självständig människa?
Är hon en individ innan hon blir hustru, mor eller dotter? Eller definieras hennes roll genom hennes kön, hennes kropp, hennes sexualitet och hennes relation till mannen?
Det är också därför min kritik av hijab och niqab aldrig enbart har handlat om ett tygstycke. För mig ligger den intressanta frågan bakom tyget: Varför blir kvinnans hår, kropp och – i niqabens yttersta form – ansikte bärare av föreställningar om anständighet, heder, frestelse och moral?
Varför läggs så mycket av ansvaret för mannens blick och begär på kvinnans kropp?
Att svara att en kvinna ”själv har valt sin klädsel” avslutar inte den diskussionen. Val sker inte i ett vakuum. Vi väljer inom familjer, kulturer, religioner, normer och sociala förväntningar.
En feminism som bara frågar om hon valde själv, men aldrig frågar inom vilket system av föreställningar detta val blev meningsfullt, riskerar att ge avkall på en viktig del av sin kritiska uppgift.
Koranen har ingen rätt att slippa kritik. Bibeln har ingen sådan rätt heller.
Men min fråga slutar inte vid kvinnan. När en religiös text skiljer mellan troende och icke-troende, lydnad och olydnad, män och kvinnor, och knyter olika föreställningar om rätt, plikt, belöning eller straff till dessa kategorier, vill jag kunna ställa den mest grundläggande frågan:
Var finns människan i allt detta? Är människovärdet ovillkorligt? Eller får människans relation till Gud, tron och lydnaden betydelse för hennes ställning?
Det är här jag också vänder mig mot föreställningen att en text bör behandlas annorlunda i offentligheten bara därför att den är helig för många.
Det accepterar jag inte. Koranen har ingen rätt att slippa kritik. Bibeln har ingen sådan rätt heller. Ingen bok och ingen ideologi har den rätten. Människor har rättigheter. Idéer har det inte. Om en människa betraktar en text som Guds ord är det hennes rätt. Men hennes vördnad för texten kan inte bli en skyldighet för mig att vörda den.
Det är därför jag menar att diskussionen kring ”Kafir” faktiskt kan öppna för en nödvändig debatt i Sverige. Jomshof har själv uttryckt en mycket långtgående kritik och sagt att han ”hatar islam som ideologi”. Hans beskrivningar av islamiseringen av Europa som ett hot har samtidigt väckt hård politisk kritik.
Jag behöver inte skriva under på varje formulering eller politisk slutsats för att försvara själva principen: islam måste kunna kritiseras. Inte bara islamism. Inte bara våldsbejakande extremism.
Inte bara de tolkningar som nästan alla redan är överens om att fördöma. Även religionens texter, moral och människosyn måste kunna granskas. Annars har vi skapat ett märkligt undantag i det sekulära samhället: ju heligare en idé anses vara, desto försiktigare måste den behandlas.
Jag menar att det borde vara tvärtom. Ju större makt en text gör anspråk på över människans liv, desto friare måste människan vara att granska den.
Jag vill leva i ett Sverige där en kvinna kan öppna Koranen och säga: Den här versen accepterar jag inte. Där hon kan se en niqab och fråga varför kvinnans ansikte ska försvinna ur det offentliga rummet. Där hon kan diskutera hijab utan att varje kritisk fråga automatiskt reduceras till hat mot människor. Och där hon kan kritisera en religion som religion – inte bara dess mest extrema uttryck.
För yttrandefrihetens verkliga värde visar sig inte när vi kritiserar idéer som ingen håller heliga. Den prövas när våra frågor når fram till de texter som miljoner människor betraktar som Guds ord.
Jag kan inte ge någon bok makten att stå över den frågan. För i slutändan återkommer jag alltid till samma sak: Är människan till för texten, eller texten för människan? Om en text begränsar kvinnans frihet måste jag få säga det. Om den tillskriver män och kvinnor olika roller måste jag få fråga varför. Om dess människosyn kolliderar med min övertygelse om individens frihet och jämlikhet måste jag få avvisa den – även om någon annan betraktar samma ord som heliga.
Därför innebär mitt försvar av Jomshofs rätt att kritisera islam inte att jag behöver försvara varje del av hans politik. Jag försvarar en princip som är större än både Jomshof och ”Kafir”: Ingen religion får stå över kritik bara för att den gör anspråk på att vara helig.
Jag är kvinna. Men främst är jag människa. Jag behöver ingen flera hundra år gammal text som ger mig tillåtelse att vara jämlik, fri eller värdig.
Mitt människovärde kommer inte ur en bok. Det är böckerna som måste kunna ställas till svars inför människan – inte människan inför böckerna.