Många studsade inför Anna Tenjes (M) tillägg när hon tidigare i somras på X delade en debattartikel där justitieminister Gunnar Strömmer (M) kritiserar S, som säger nej till mängdrabatten för straff:
"Med Ulf Kristersson som statsminister blir det rabatt på drivmedel, mat och tandvård för äldre. Med Magdalena Andersson som statsminister blir det rabatt på våldtäkter, förnedringsrån och bedrägerier mot äldre. Vad väljer du?"
Och det enda stiliga i Kävlingemoderaten Johan Douglies hånfulla kommentar där han jämför sin snofsiga valbil med partiet Löddebygdens enkla valaffischer, som Sydsvenskan återgav veckan (12/8), var att han själv insåg sitt klavertramp: ”Det här blev inte bra.”
Då har jag inte ens nämnt civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlins (M) ofta högtravande uppläxningar, inte minst av journalister.
Att andra också bidrar till dåligt tonfall och polarisering är inget försvar. Statsministerns parti borde stå över gläfset. When they go low we go high.
Negativt kampanjande är att vänta när partier pressas inför val och de egna förslagen inte lyfter. Men M vet bättre – och väljarna måste känna igen partiet.
Moderater ska ju vara de korrekta, de som övertygar med argument och tror på experter. Som inte lovar allt åt alla, utan prioriterar ordning och reda i statsfinanserna. Som lyssnar till Finanspolitiska rådet, det som M själv tillsatte 2007 för att oberoende granska finanspolitiken.
Rådets dom inför valåret var hård: en expansiv politik som varaktigt försämrar statsfinanserna, kortsiktigt agerande där kostnaderna skjuts upp. Det viftar Ulf Kristersson bara bort.
Och stödet fortsätter sjunka i opinionsmätningarna. Kallduschen kom häromdagen i en prognos från SvD/Newsworthy, där statistiker från universiteten i Lund och Uppsala uppskattar att partiet går mot sitt sämsta valresultat på över 20 år. Med en reell risk att hamna lägre än katastrofvalet 2002.
Så ja, M är pressat och Kristersson har länge varit kort i tonen. Intervjuad i Sydsvenskan i måndags sade han att han fått vänja sig vid att bli ”recenserad från morgon till kväll”, men inte är lättirriterad: ”Däremot säger jag ifrån ibland när frågor ställs. Ibland förväntar man sig nästan att jag i min roll ska vara statist i någon annans förskrivna pjäs.”
Fast missar då helt att journalister som ställer frågor gör sitt jobb. Granskar makten.
Kristersson avfärdar ofta kritik med att ”alla” ändå vet att den inte stämmer och att det han hävdar är ”helt naturligt”. Som beskedet den 1 april att Sverigedemokraterna i en kommande regering, där han är statsminister, ska få stort sakpolitiskt inflytande och viktiga ministerposter – som ”naturligt” handlar om migration och integration.
Kritik från juristerna i Lagrådet om att regeringens straffreformer riskerar att bli kontraproduktiva slog han i Ekots utfrågning (3/8) ifrån sig med att vissa är soft on crime. Kriminalvårdens bedömning att fängelserna är tillräckligt utbyggda först 2040 viftas bort; hans bedömning är 2030.
Kritiken från Finanspolitiska rådet mot att regeringen skjuter utgifter framför sig avfärdades med att ”en del ekonomer” har invändningar. Men att ”nästan alla som tittar på svensk ekonomi tycker att vi har en ekonomi i världsklass".
Också programledaren fick sig en släng; han avfärdade Mikael Kulles fråga om underskott med att ”normala människor” räknar på annat sätt. Ocharmigt.
Finanspolitiken sticker ut. Enligt Mattias Svensson på obundet moderata Svenska Dagbladet (11/8) är det en felkalkyl att för lånade pengar köpa röster med tillfälliga stimulansåtgärder: valårssänkningar av matmoms, bränsleskatter och månadskort i kollektivtrafiken. När oron i världen, brottsbekämpning och en åldrande befolkning gör att det offentliga kärnuppdraget kommer att kosta allt mer.
”De tycks ha glömt att borgerliga väljare i allmänhet bara är alltför medvetna om varifrån staten får sina pengar, och att de i slutänden kommer att få betala för vad politiker delar ut.”
Kampen mot offentligt slöseri skulle rimma bättre med att ”ansträngning ska löna sig, brott ska straffa sig”.
Partiets analys efter valet 2022 – det tredje i rad där det backade – ringade in svagheterna: ”Det måste kännas i magen när Moderaterna pratar politik, inte bara i huvudet.”
Politik handlar inte bara om förslag och reformer, utan även om kommunikation, verklighetsbeskrivning och problemformulering. Göra rätt saker – och låta rätt.
”Moderaternas styrka är att partiet har kunniga företrädare och en genomtänkt politik, men ens största styrka kan slå över i en svaghet, särskilt om man ser det som en lösning på alla problem”, sade den egna valanalysen:
”Det ligger inte alltid för oss moderater att vara ödmjuka. Vi brukar veta bäst och kunna mest. Men eftervalsanalysens viktigaste slutsats är att Moderaterna just nu måste vara ödmjuka.”
Det går … sådär.
Analysen pekade också på att partiet måste bryta nedgången i valkretsar med många väljare: Stockholms kommun och län och Skåne södra. Det måste växa bland kvinnor och storstadsbor.
Det vet alltså partiet. Ändå är stödet svagt. Vad gick snett?
Regeringssuget. Alliansnostalgin. Tidö – också trogna moderata väljare kan bli förvirrade av den radikala högerpolitiken, varken eftertänksamt konservativ eller frihetligt liberal. Och kvinnor skyr fortfarande SD.
Sverige behöver mer liberal politik. Och när Liberalerna håller på att avskaffa sig själva behöver Moderaterna vara det liberala ankaret – gärna med konservativ eftertanke.
Det kunde också locka villrådiga, vilsna väljare.
Moderaterna har varit partiet för personer som uppskattar mångfald och marknad, valfrihet och frihet. Som tror på forskning och företagande och framtid. Som tar sig tid att lyssna in experter för välgrundade beslut.
Det behöver Sverige. Inte ett parti som till varje pris måste hålla SD på gott humör – för att få stanna kvar i Rosenbad.
Heidi Avellan är senior kolumnist på tidningen.