Som förälder är det fruktansvärt att se sitt barn kämpa för att få en chans i livet och samtidigt se hur hoppet sakta försvinner. Mitt barn har under det senaste året sökt hundratals jobb. Hen har inte bara skickat ansökningar hemifrån. Hen har gått runt till ett sjuttiotal arbetsplatser, knackat på dörrar och lämnat över CV och personligt brev personligen.
Hen har gjort det som vi så ofta säger att unga ska göra: ta egna initiativ, visa framfötterna och kämpa för att få in en fot på arbetsmarknaden. Men nästan ingen respons kommer tillbaka.
Inte ens ett nej.
Och vad gör det med en ung människa att gång på gång sträcka ut handen och mötas av tystnad? Till slut börjar frågan komma: Är det mig det är fel på? Duger jag inte? Kommer jag någonsin att få ett jobb?
Som förälder ser man hur självförtroendet bryts ner. Hur framtidstron försvinner. Hur det som en gång var drömmar och planer ersätts av uppgivenhet. Mitt barn har börjat förlora livslusten. Det här borde inte bara vara en familjs problem. Det borde vara en politisk fråga.
Varför görs det inte mer för unga som vill arbeta men som trots hundratals ansökningar inte kommer in på arbetsmarknaden? Varför finns det inte fler riktade arbetsmarknadsinsatser, fler möjligheter till praktik, introduktionsanställningar, utbildning och handledning för unga som fastnar utanför?
Och varför förväntas unga själva lösa ett problem som de uppenbarligen inte kan lösa på egen hand?
Det är lätt att säga att det ska ”löna sig att arbeta” och att unga måste vara aktiva. Men mitt barn är aktivt. Hen söker jobb. Hen går runt till arbetsplatser. Hen försöker.
Problemet är att ingen öppnar dörren.
Ett arbete är inte bara en lön. Det är sammanhang, rutiner, gemenskap, självständighet och känslan av att behövas. För en ung människa som försöker hitta sin plats i vuxenlivet kan ett första jobb vara helt avgörande.
Därför måste politiken och samhället göra mer.
Skapa fler vägar in. Sänk trösklarna. Ge arbetsgivare bättre möjligheter och incitament att anställa unga utan lång arbetslivserfarenhet. Satsa på riktiga insatser som leder till arbete – inte bara ännu en aktivitet eller ”coach” där den arbetslöse får höra att hen måste söka fler jobb.
För hur många jobb ska en ung människa behöva söka innan samhället erkänner att något inte fungerar?
Hundra? Tvåhundra? Femhundra?
Mitt barn vill arbeta. Hen vill bidra. Hen vill kunna stå på egna ben. Hen ber inte om att få något gratis. Hen ber om en chans.
Hur länge ska vi acceptera att unga som faktiskt vill arbeta lämnas ensamma tills hoppet är slut? Bakom varje arbetslös ungdom finns en människa. Och ibland är en arbetsmarknadsinsats inte bara en väg till ett jobb. Det kan vara en väg tillbaka till livet.
Var finns den politiska handlingskraften i denna frågan?
Förälder till en nedbruten arbetssökande ung vuxen