Jag har tidigare argumenterat för att ett förbud mot niqab och burka kan vara en nödvändig markering. Det står jag fast vid. Men ett förbud befriar inte automatiskt kvinnan bakom plagget.
Tänk på en kvinna som tvingas bära niqab av sin familj. Om staten förbjuder henne att bära den utomhus, medan familjen förbjuder henne att gå ut utan den – vem blir då fri? Inte kvinnan. Risken är i stället att hennes rörelsefrihet begränsas ytterligare.
Därför måste frågan vara större: Vad gör samhället för den kvinna som inte vågar säga nej?
Frihet innebär inte bara att lagen ger oss rätt att välja. Frihet är att faktiskt kunna välja utan rädsla för konsekvenserna. En flicka vars val av kläder, vänner, utbildning eller partner kan leda till hot eller utfrysning har formella rättigheter – men hennes möjlighet att använda dem är begränsad.
Förlänga beroendet
Samma fråga måste ställas när Busch talar om familjens valfrihet och föreslår en pensionsbonus för mammor. Att kvinnor inte ska förlora ekonomiskt för att de tar ett större ansvar för barnen är rimligt. Men för en kvinna som står långt från arbetsmarknaden, inte behärskar svenska och redan är ekonomiskt beroende av sin man kan ekonomiska incitament att stanna hemma också förlänga beroendet.
Ett val är bara fritt om det finns ett verkligt alternativ. En kvinna ska kunna välja mer tid med sina barn. Men hon måste också kunna lära sig svenska, utbilda sig, arbeta och bygga upp en egen ekonomi. Ekonomisk självständighet kan vara avgörande för möjligheten att lämna en kontrollerande relation.
Vad krävs då för att politiken inte ska stanna vid symbolerna? För det första behöver skolorna tydliga rutiner och kunskap för att tidigt upptäcka hedersrelaterad kontroll. En flicka som hindras från aktiviteter, övervakas av familjemedlemmar eller fruktar att föras utomlands för tvångsäktenskap ska inte vara beroende av att råka möta en vuxen som förstår signalerna.
Om samhället säger ”lämna” måste det också kunna svara på frågan: ”Vart ska jag ta vägen sedan?”
För det andra måste stödet efter ett uppbrott vara långsiktigt. Skyddat boende kan rädda liv, men den som bryter med en hedersmiljö kan samtidigt förlora familj, bostad, ekonomi och socialt nätverk. Om samhället säger ”lämna” måste det också kunna svara på frågan: ”Vart ska jag ta vägen sedan?” Det behövs en väg vidare till bostad, utbildning, arbete och egen försörjning.
För det tredje måste ekonomisk självständighet bli en tydlig del av arbetet mot hedersförtryck. Kvinnor som står utanför arbetsmarknaden behöver verkliga vägar till svenska, utbildning och arbete. Det går inte att tala om valfrihet och samtidigt bortse från ekonomiskt beroende.
Men också pojkarna måste omfattas av det förebyggande arbetet. I hederskontexter kan pojkar och unga män pressas att kontrollera systrar eller andra kvinnliga släktingar för att upprätthålla familjens så kallade” heder”. Skolan behöver tidigt förmedla att en systers eller partners kropp, relationer och livsval inte är deras att kontrollera.
Ekonomisk självständighet
Att kritisera hedersnormer är inte att kollektivt döma människor utifrån religion eller bakgrund. Det är att försvara dem som försöker bryta sig loss från kontrollen.
Jag välkomnar att Ebba Busch vill ge hedersförtrycket en tydligare plats i den feministiska debatten. Men jag är mindre intresserad av vad feminismen kallas än av vad den faktiskt åstadkommer.
Det verkliga testet för en ny borgerlig feminism är inte hur hårt den kritiserar vänstern. Det är om den är beredd att investera i det som gör friheten möjlig: tidig upptäckt, långsiktigt skydd, ekonomisk självständighet och förebyggande arbete med pojkar och unga män.
Ett niqabförbud kan dra en gräns. Men gränsen hjälper inte kvinnan om hon lämnas ensam på andra sidan. Frihet är inte bara rätten att välja. Frihet är att kunna säga nej – utan att behöva vara rädd.
Hêlan Çiya, frilansjournalist och författare