Det börjar, som så ofta i den samtida litteraturen, med en personlig kris. Författaren och regissören Björn Runge har blivit svårt sjuk. Han behandlas för cancer och har dessutom fått en elak infektion i förhuden. Livet står och väger, och i denna livskris börjar han skriva – men inte om sig själv, utan om sin familj.
Planlöst och något ostrukturerat närmar han sig ett av släktens trauma. Han skriver om sin farfar, Rolf Runge, som plötsligt övergav sin hustru och deras gemensamma barn Lennart – det vill säga Björn Runges pappa – och stack till USA med en annan kvinna.
Detta svek och dess efterverkningar ligger som en tunn film över hela texten, ständigt närvarande men inte alltid utskriven. I stället är det en annan händelse som står i centrum. Under andra världskrigets slutskede tar Björn Runges farfar värvning i den amerikanska armén och skickas till Europa, där han dör under den tyska ardenneroffensiven i december 1944 – avrättad av en tysk soldat efter att han tagits till fånga.
Långsamt och i vida cirklar närmar sig Björn Runge sin farfars död. Han skriver utförligt om den tyske SS-officeren, Joachim Peiper, som var ansvarig för mordet, och om hans liv efter kriget. Han återger de tyska övergreppen på krigsfångar i detalj, och han följer tätt inpå krigets brutala verklighet – så som han föreställer sig den.
Texten är ett sorgearbete. Den kränger och rör sig fram och tillbaka genom tid och rum, på samma sätt som ett traumatiserat psyke
Men han avviker också hela tiden från ämnet; återger skrivprocessen och bilder från barndomen; beskriver sina föräldrars äktenskap och sin fars rastlöshet och psykiska besvär; och han uppehåller sig vid andra världskrigets avgörande händelser, åtminstone efter landstigningen i Normandie.
Texten är ett sorgearbete. Den kränger och rör sig fram och tillbaka genom tid och rum, på samma sätt som ett traumatiserat psyke. Bitvis är den gestaltande, bitvis rak och redogörande som en samling dagboksanteckningar. Ibland avbryts den av ett fotografi eller ett autentiskt dokument. Ibland av en fantasi som växer till en liten novell.
”Ingen ska sova!” är en text som omöjligt låter sig genrebestämmas. Mot slutet blir till och med själva redigeringsprocessen en del av framställningen, som när Björn Runge börjar fundera över vad boken ska ha för titel, eller när förläggaren kommer in och kommenterar själva resultatet med orden: ”…det blir en vild bok.”
Och, ja, det är en vild bok. Okonventionell och bångstyrig. Egensinnig i ordets bästa bemärkelse.
Formmässigt pekar den mot en typ av litteratur som brutit sig loss ur den kommersiella realismens styva garn och autofiktionens trånga bur, till förmån för litterära texter som beter sig som de vill, eller rättare sagt, precis så som de behöver bete sig. Björn Runge verkar inte ha skrivit för att fylla en form, utan uppfunnit en form för att han behöver den. Precis så här rörig är ju världen, minnet och psyket. Precis så här märkligt är det ju att skriva.
I en värld där allt paketeras till berättelser, eller narrativ om man så vill, behöver litteraturen gå andra vägar. Den behöver frigöra sig från det raka berättandet. Den behöver förvildas igen.
Björn Runge gör ett intressant, eget och mycket lovvärt försök att bryta sig loss. Men han är samtidigt lite slarvig, som om han inte riktigt har orkat leva upp till sina egna intentioner. Språket är rakt och konventionellt – i en dålig bemärkelse. Vissa stycken och avsnitt är ordrika och pladdriga på ett oprecist sätt, som om det bara gällt att skriva på, utan att gå tillbaka och bearbeta.
På ett ställe nämner Björn Runge den tyske författaren W. G. Sebald och man förstår att denne fungerat som en förebild, som en inspirationskälla och ett alternativ till en mer vedertagen stil. Men där W. G. Sebald arbetade med en manisk noggrannhet för att nå fram till sin originella prosa, verkar Björn Runge ha skyndat framåt utan att ge orden den omsorg de behöver – åtminstone om han vill säga något som inte redan är slitet.
Ja, ”Ingen ska sova!” bär på brister, kanske till och med stora brister – men är, trots detta, en intressant bok, ovanlig och löftesrik i sitt brott med konventionen.