Jag minns det så väl. Skid-VM i Lahtis 2017, Charlotte Kalla hade precis tagit brons i skiathlon och det var svensk glädje på läktarna.
Överst på pallen stod Marit Björgen och jämte mig stod en äldre norsk kollega och log ironiskt.
– Är det bronsyra i Sverige nu?
Ja. And so what?
***
Det finns undantag på glädjen man kan känna över bronsmedaljer. Skulle Armand Duplantis bara ta brons i stavhoppsfinalen på söndag så skulle han, jag och alla utom de två som slutar före honom i tävlingen känna besvikelse.
Men i Vanessa Kamgas fall så kan man inte göra annat än att ryckas med i den genuina glädje hon känner – och visar – från Alexander stadium i Birmingham.
Hon började sent med sporten. Hon har år för år tagit kliv framåt hela tiden för att explodera under de senaste två åren. Först, en sensationell femteplats på OS och därefter till en högst meriterande fjärdeplats på VM.
Så kom hon till EM i ett helt nytt läge. Med ordentliga medaljkrav på sig. Märk väl, inte förväntningar, utan krav.
Hon har redan trollbundit stora delar av den svenska idrottspubliken. Suttit med i tv-soffor, sommarpratat och slagit sig genom rutan med sin varma personlighet. Nu skulle hon bara ut och hämta den där medaljen.
Sen är det aldrig så enkelt. Tvärtom är det nästan den värsta sitsen att sitta i som idrottare.
Ni skulle sett hur tidigare nämnde Armand Duplantis såg ut innan han tävlade på OS i Tokyo 2021, eller Daniel Ståhl för den delen. Båda två var totaldominanter i sina respektive grenar och det fanns en förväntan från friidrottsvärlden att de skulle lämna mästerskapet med var sitt guld.
Den kravbilden väger tungt kan jag säga, vare sig man är stavhoppets Messi eller har Järfällas största vingbredd genom alla tider.
Den bördan vilade på Kamgas axlar nu. Det svenska förbundet gick in med ambitionen om att EM i Birmingham skulle bli det bästa mästerskapet någonsin och i den uträkningen ingick tveklöst en medalj från henne.
27-åringen visade, precis som Duplantis och Ståhl i Tokyo, att hon står pall för pressen.
Det är jag djupt imponerad av.
***
På tal om att stå pall för favorittryck så är det svårt att inte nämna, när man ändå har Norge top of mind, Karsten Warholm. Efter några skadefyllda år och en tappad VM-titel kan man lätt lura sig att tro att hans tid högst upp på tronen var förbi. 46,63 – en förbättring av mästerskapsrekordet med 35 hundradelar – berättar en annan historia.
I det loppet var Oskar Edlund försmädligt nära en bronspeng även han. Det har länge viskats i friidrottskretsar att Edlund kommer slå rekord och utmana om medaljer om man bara ger honom tid. Fjärdeplatsen visade att han är att räkna med framöver, men besvikelsen i SVT-intervjun efteråt var oerhört tydlig och jag kan förstå honom.
Däremot önskar jag att han aldrig hade jämfört sig med Sven Nylander och ens öppnat för att han skulle kunna bli en ny evig fyra.
Med lite mer tid och träning så kommer medaljerna att komma.
Om det blir ett brons? Ja, då blir det definitivt bronsyra.