Dijon
Plats: Linné, Way Out West. Publik: Tältet är fullt. Längd: 58 minuter. Bäst: ”Yamaha” och ”Alley-oop”. Sämst: Publikkontakt är knappast Dijons grej.
GÖTEBORG. Det kunde vara ett smakfullt dj-set. Hur Blood Oranges ”Champagne coast” från Azalea-scenen flyter över i det andäktiga sorlet från publiken i Linné-tältet inför Dijons konsert.
Artisten från Washington och hans band kommer in och sätter sig på en liten platå utan större fanfar. Det är imponerande att de kan klämma in sig sju personer – inklusive mängder av gear – på så liten yta.
Dijon lufsar mest runt i keps, långa shorts och festivalriktiga boots. Han kunde vara vilken basist som helst. Hållningen är introvert och icke-ergonomisk, vilket för tankarna till den Frank Ocean som är smått omöjlig att inte nämna i samma mening som Dijon.
Om 34-åringens musik på skiva har drag av lo-fi är den på scen en högst lyxig och proffsig upplevelse. Backad av Way Out Wests skickligaste musiker liksom konverserar de åtta personerna med varandra. Samtliga bandmedlemmar verkar befinna sig i kronisk trans.
När Dijon sjunger känns mikrofonen som det vatten han kräver för att överhuvudtaget kunna leva. Här verkar inte finnas särskilt stora artistpretentioner. Dijon är ju minst lika känd för sitt producerande och låtskrivande på Justin Biebers ”Swag”-svit. Han verkar helt enkelt vara en av de där artisterna som pysslar med musik för att han bara måste. Det är inte svårt att förstå det översvallande gensvar som han får från publiken.
I den ljuvliga ”Yamaha” stryker han medhårs med den lenaste Prince-soul.
I det moderna slow jamet ”Alley-oop” visar han prov på sin fantastiska och såriga röst.
Andra stunder slår Dijon och hans kumpaner sönder låtarna till oigenkännlighet – då påminner musiken om hardcorebandet Fugazi.
Oavsett vad: konserten är ett stort leende, ett bultande hjärta och ett rinnande vatten.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik