Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
90-talet tog aldrig slut
Det är de ylande männens dag.
Stegringen sker gradvis.
Först ut är Nektar, de göteborska indiegossarna som utgör festivalens yngsta band. Den 18-årige sångaren Ilean Arvman Nelson känns förvånansvärt självklar när han greppar micken med båda händerna och dånar: ”Jag finns här tills du behöver mig”.
Publiken är stor och andaktsfull (många hör gissningsvis till dem som inte lyckades komma in när bandet spelade på Pustervik i fjol). Men det är svårt att helt undgå känslan att grabbarna i Nektar iklätt sig sina föräldrars urtvättade skjortor i ett försök att kanalisera något av 90-talets Kent.
Cameron Winter gör entré
Marken dammar och måsarna är på mordiskt humör.
När jag korsar mellan scenerna hör jag en tjej försöka sälja in bandet Geese till sin kompis:
”Han ser typ ut som att han håller på att dö litegrann.”
Ett par minuter senare gör frontmannen Cameron Winter entré. Han river av ”Getting killed” och låter ännu mer plågad live än på albumet (om än inte lika plågad som på sin soloskiva, som jag föredrar framför Geese).
De runda glasögonen får honom att likna John Lennon och Massive Attack-tröjan får honom att likna en tönt.
Låt mig vara tydlig: jag älskar Massive Attack. Vem gör inte det? Men någonstans infinner sig en matthet inför alla dessa tjugonåntingkillar som är mer intresserade av att fetischisera rockkanon än av att förnya den.
Cameron Winters djupa och skälvande röst räddar vad som i övrigt är en rätt intetsägande spelning. Känslan är att alla i publiken till varje pris vill känna att de är en del av något stort, men mycket väl kan ha lurats att lyssna på samma låt om och om igen under en timme.
Blood Orange är här – eller?
Jag skyndar vidare till Blood Orange. Kanske det enda renodlade geniet bland årets bokningar. Han drar igenom i princip hela fjolårets ”Essex honey” utan att en enda gång ta av sig sina enorma studiohörlurar.
Gamla hits som ”You’re Not Good Enough” varvas med atmosfäriska indietronicspår. Musiken är så förtrollande att det dröjer innan jag inser hur slapp spelningen är. Han må vara en virtuos instrumentalist, låtskrivare och producent, men han är knappt närvarande.
Samtidigt har Devonté ”Dev” Hynes något överjordiskt över sig. Jag känner mig som en förälder som blir tacksam för att tonåringssonen över huvud taget klivit ut från sitt rum. Jag hade bugat om han så ställt sig på scenen och gett oss fingret.
Vi delar helt enkelt ”ett fint ögonblick”, jag och Dev Hynes. Men kontrasten mot alla kvinnliga headliners är slående: jag vet inte hur många rumpor jag sett sedan jag kom till Göteborg, men alla har tillhört tjejer. Lily Allen, Zara Larsson, Cobrah – varenda en anstränger sig så hårt att man blir rädd att de ska svimma på scen.
Som man räcker det med att yla från hjärtat. Man behöver inte ens ta av sig hörlurarna.
Starkast hittills: Ninajirachi
Festivalens tveklöst bästa spelning hittills är Ninajirachi på Pustervik, natten till fredagen.
Rock i all ära, men efter en livslång jakt på ”äkta” musik har jag hittat hem hos denna australiensiska auteur-dj döpt efter en Pokémon. Med sina distade EDM-beats lyckas hon under en dryg timme få Göteborg att kännas som världens mittpunkt. Här hittar jag en perfekt bild för hur det känns att vara människa i dag: fötterna lyfter från marken, svärmen bestämmer riktningen och luften är tjock av nostalgi för en tid som de flesta i rummet är för unga för att minnas.
Ur högtalarna dånar de bevingade raderna:
I wanna fuck my computer
Cause no one in the world knows me better
Hela Pustervik verkar hålla med.