Blood Orange bjuder på en närmast introvert spelning på Azalea och briljerar som mest när han gnuggar stråken mot elcellon. Konsertens mittpunkt blir dock hans eget band, skriver DN:s Mina Asp Romefors.
Konsert
Blood Orange
Scen: Azalea, Way out west
Det är en lågmäld Blood Orange som kliver ut på Azaleascenen i samlad trupp med sitt band. Den som har kommit för att se Dev Hynes artistpersona har misstagit sig, här är det i stället en gruppinsats, där frontmannen själv många gånger tar ett steg tillbaka.
Förra året återvände den Londonbördige musikproducenten en sexårig paus till sitt enmansprojekt det vackra jazz- och r'n'b-drömmiga albumet ”Essex honey”, i vilket han bearbetade sorgen efter sin mammas död. Det gör han även under spelningen, när ett rörande videokonstverk om uppväxten projiceras på storbildskärmen.
På scen låter han sina mer extroverta bakgrundssångare Eva Tolkin och Ian Isiah sätta publiken i gungning. Både sångarna och pianisten/basisten Tariq Al-Sabir blir emellanåt konsertens mittpunkt och då briljerar musikproducenten Dev Hynes fram.
Själv glänser han som mest när fingrarna glider fram på klaviaturen, eller när han liksom gnuggar stråken mot elcellon och skapar sitt alternativa r'n'b-sound.
Det är en vacker, om än lite väl introvert spelning där Blood Orange blir som vassast genom sina samarbeten med andra.