Kristdemokraternas Ebba Busch höll Almedalens första partiledartal vid lunchtid på tisdagen. Det handlade om vilka hörnstenar hon vill bygga sin politik på: Vanliga familjer ska vara vinnare. Välfärdens kärna först. Bygg Sverige störst. Och så ett konkret löfte: barnbidraget ska höjas från 1.250 till 2.000 kronor.
Men det var pressträffen dagen innan som väckte mest uppmärksamhet. Där var hennes budskap: ”Jag ser anledning till självrannsakan.” Och: ”Svenska folket efterfrågar en annan sorts politiskt ledarskap” som kan prata över blockgränsen.
Tankarna går tillbaka till 2012, då centerledaren Annie Lööf höll sitt första Almedalstal. Hon väckte uppseende med sitt konstaterande att ”det gemensamma projektet har tappat fart. Projektets glöd har falnat.” Annie Lööf kritiserade alltså det regeringssamarbete som hon själv var en del av.
Det var början på en lång men tämligen genomtänkt resa för Centerpartiet, bort från borgerligt samarbete till uppgörelse med Socialdemokraterna. Annie Lööf hade insett att de borgerliga partierna i framtiden inte skulle kunna få egen majoritet utan Sverigedemokraterna.
”Risken är stor att man som litet borgerligt parti blir mosat.”
Ebba Busch vill knappast byta sida; det finns ju inga sakpolitiska förutsättningar för det. Om de matematiska realiteterna efter valet skulle leda till att Kristdemokraterna behövs för en annorlunda konstellation bör Ebba Busch vara medveten om hur tuffa villkoren är för samarbete med S. Risken är stor att man som litet borgerligt parti blir mosat, som skedde med L och C under januariavtalet.
Men uppenbarligen känner hon kraften i att tala kritiskt om det egna samarbetet, och den lockelsen bör hon försöka tämja. Hon kan förstås ha rätt i att man inte vinner val på att berätta vad man redan har uträttat, utan på det man vill göra. Men det är onödigt att antyda att andra politiker ”driver polemik för polemikens skull”, för det träffar i så fall lika mycket henne själv som någon annan.
Så Ebba Busch bör fortsätta med sin egen partiprofilering sakpolitiskt. Kör gärna på att skattesänkningar behövs för låginkomsttagare, på ”hjärta i politiken”, sammanhållning, avskaffade pappamånader och mindre barngrupper i förskolan. Allt sådant hör valrörelsen till. Dit hör dock inte hennes diffusa distansering från det egna samarbetet.