Petter Larsson är journalist och skribent på kultursidan.
Det fanns ett Sverige innan Disneyfieringen satte in.
Då tecknad film betydde sådant som franska ”Barbapappa” och jugoslaviska ”Professor Balthazar”. Då ankorna och deras anhang var en julraritet och reklam var något man såg på bio.
Tempot var lägre och kultur gjordes oftare för vår mentala hälsa än för att sälja.
Sverige gjorde barn-tv och barnteater i världsklass. Det var en del av den bredare utveckling där barn blivit mer och mer värdefulla och man undan för undan börjat betrakta dem som självständiga personer med egna rättigheter. Men också resultatet av en stat som faktiskt satsade på barnkultur.
Härskarna över detta min bandoms 1970-talsrike var Magnus, Brasse och Eva med ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.
Men dess konstnär hette Staffan Westerberg.
Kanske är det därför han blev så avskydd.
Jag kan på ett sätt förstå dem som säger att Westerberg förstörde deras barndom. Hans program var så egensinniga att de var omöjliga att värja sig mot. Men jag tror egentligen att avskyn oftare är en politisk projektion från höger. Westerberg fick oförskyllt symbolisera en radikal tid – just därför att han hade ett så tydligt konstnärligt uttryck.
Den med dagens mått långsamma, lite sjabbliga dock-tv:n, alltid framförd med så mjukt tonfall och gott om tid, bars av en starkt tilltro till vår föreställningsförmåga. Jodå, en raggsocka på en hand kan vara en figur, en potatis på larvfötter som säger ”putt, putt, putt”, kan vara skrämmande.
Av ”Den lilla teatern” minns jag bara signaturmelodin. Men textrader från mästerverket ”Vilse i pannkakan” citerar jag fortfarande. ”Din vilja finns i skogen”, ”Du dillar med maten du inte gillar”, och maktens ord: ”Jag ska stoppa alla i min ficka”.
”Lillstrumpa och Syster Yster” blev min lillasysters följeslagare. Då tyckte till och med jag, lillgammal som jag var, att han hade gått för långt, nästan i klass med den konkurrerande succén ”Urcellen Ellen”: det var bara för barnsligt.
Jo, jag vet att Westerberg också skrev dramer, skådespelade, regisserade och gjorde en hel del annat i sitt långa liv. Men det är inte därför man minns honom.
De som däremot gnäller om indoktrinering har fel.
Om de inte menar indoktrinering till kreativitet.
Nationalteaterns ”Kåldolmar och kalsipper”, som vi hade hemma på skiva och där jag ännu kan varenda låt – det var politiskt. Kommunismens spöke, seglatsen till det fria Vietnam, de elaka kungarna från Västerlandet. Här pratar vi propaganda med stort P. Det gjorde den också mycket tidsbunden.
Westerberg var snarare förkroppsligandet av det situationistiska slagordet ”Fantasin till makten!” Därför har hans verk åldrats bättre. Uttrycket är snällproggens, sådan var tiden, men med Storpotäten och den där raggsockan lärde Westerberg oss att vi alla är förmögna att skapa världar av nästan ingenting. Vi fick gå vilse i pannkakan och såg att livet kan vara en lek. Det är ingen liten sak.