Geese
Linné, klockan 17.35
Geese är så coola att de i tältet väljer bort melodierna.
Ett inte helt lyckosamt val.
Geese är ett band på årets Way out west som ingår i kategorin ”Det där nya som skulle vara så bra”. Kvartetten från Brooklyn slog i fjol igenom på bred indie-front med den lysande plattan ”Getting killed” som visar upp ett band som vågar tänja på låtidéer. Tidigare i år framkom det även att intresset för både bandet och sångaren Cameron Winters soloprojekt manipulerats positivt i sociala medier av en reklambyrå.
Alltså extra intressant att se om hajpen håller. Efter en knapp timme i tältet med Geese är det inte helt enkelt att svara på det.
Winter ser i solglasögon och Ramones-frissa ut som arketypen för en cool rockstjärna från New York. Om bandet i studion är löst i kanterna, är det som att Geese på scen rinner ut över alla bredder. Det kränger och svänger som en sjöman i en stor grön båt, för att citera en av de mer minnesvärda Geese-texterna.
Det är förstås i teorin inget fel att mutera om ens låtar till oigenkännlighet. Men på en festivalscen finns ju chansen att både blidka redan frälsta fans och nytillkomna. Efter en dryg halvtimme med rock i desperat behov av refränger har publiklagret glesnat betydligt där jag står. Inte sällan låter Geese som om Rufus Wainwright frontade ett förvirrat fusionband.
Helt uppenbarligen är kvartetten (som är utökade med en keyboardist live) sådär sömlöst samspelta som bara år i replokalen kan ge. I Max Bassin har de dessutom en alldeles förträfflig trummis. Men något landar snett när det först är hiten ”Au pays de cocaine” framåt slutet som Geese låter som något man känner igen.
Så är det där nya något att ha även live? Ja, jo, kanske. Möjligen en annan kväll, gärna inomhus. Kanske handlar det om dagsform?