Staffan Westerberg är död. Hur ska det nu gå för fantasin?
Den fanns i allt denne skådespelare, regissör och författare gjorde. Och den värmande humorn, även när smärtan var svår.
Från barndomen i Luleå förföljde honom sorgen och skuggan efter den döda storebrodern, som omkom i en olycka endast nio år gammal. Modern hämtade sig aldrig, men lille Staffan fann i leken och fantasin en utväg. Han iscensatte egna världar. Det var så han upptäckte teatern. Han byggde dockor och dekorer, ljussatte med hjälp av ficklampor och spelade själv i sina pjäser.
Via Stockholm kom han till Östgötateaterns elevskola och utvecklade tidigt även sin regitalang. Han engagerades snart till de stora scenerna, som Dramaten och många stadsteatrar. Sinnet för dockspel följde med. Jag minns gärna hans fascinerande uppsättning ”Det växande slottet” efter August Strindbergs ”Ett drömspel” på Stockholms stadsteater (1976) där allting växte. Och de väntande dockorna i Werner Aspenströms ”Väntarna”, som han också iscensatte på samma teater, samma år.
Det var det innerliga, känsligheten hos barnet, som han bar med sig genom livet. Oavsett om han arbetade för vuxna eller barn.
Inte konstigt att han blev så viktig för den svenska barnteatern. Göteborg hade lyckan att få se flera underbara uppsättningar på Folkteaterns förskolescen En trappa ner, där han blev en betydande samarbetspartner, både för och på scenen. Det var Staffan Westerbergs förtjänst att jag en dag äntligen tog alla 194 trappstegen upp till Sjömanshustrun (”Kvinna vid havet”) efter att ha sett hans ”Nyfiken i en trut”. I ”Snällpelle” dök slevarna upp. Ofta fann Westerberg vardagsföremål att förvandla till levande figurer. Drömspelet såg jag också gärna om i hans ”Ett litet drömspel”.
Lekte med fantasi gjorde han även i tv, på gott och ont. Med Lillstrumpa och Syster Yster levde jag en hel julkalender, fast jag var vuxen. Absurt frifräsiga ”Vilse i pannkakan” (1975), barnprogrammet där han vände jorden upp och ner och lockade fram Storpotäten och hans putt-putt-putt, skapade svallvågor. Alla tittare hade inte barnens öppna sinnen, men anklagelsen att Westerberg förstörde någras barndom var både grym och omdömeslös. Än värre var hatfyllda plakat i demonstrationer. Staffan Westerberg var öppet gay.
Han fick Svenska Teaterkritikers förenings Hederspris 2011. Hans CV är enormt, till all verksamhet för scener och film ska också ett antal böcker läggas. Flera personliga och finurligt formulerade betraktelser över livet står i min hylla. Och hans Sommar- och vinterprogram, liksom andra kloka radioinslag, hoppas jag ska ligga tillgängliga länge.
Fast hälsan begränsade rörligheten de senaste åren var Staffan Westerberg högst produktiv. Han deltog till exempel med livesamtal per telefon i uppsättningar hos Teater Brunnsgatan fyra. Och nu i sommar har han på distans bidragit i arbetet med ”Kabaré Solstugan” som är årets turnerande sommarteater hos Norrbottensteatern. Det är en hyllning till Staffan Westerberg, som aldrig glömde sin barndom. Han blev 92 år.