”Norberg är en snäll stad. Vill man träffa någon man känner så bara går man till soptippen, vårdcentralen eller Ica.”
Det är Wendela Dehlin, före detta socialarbetare och el-svetsare, som säger detta. Författaren och journalisten Sven Olov Karlsson, som för några år sedan gav ut den mörkt komiska uppväxtskildringen ”Bygdedjuret”, gjorde en längre reportageresa 2022 i sina hemtrakters Västmanland, ett landskap som han tecknat med lågmäld språklig precision i ett flertal skönlitterära och journalistiska böcker sedan debuten 2003 med romanen ”Italienaren”.
Under sin exkurs samlade han in ett gediget intervjumaterial. Gissningsvis var det lätt att få folk att prata, inte minst äldre personer, eftersom det fanns en utbredd ensamhet efter pandemin. Karlsson har nu sammanställt sjutton av dessa livsöden, däribland Wendelas, till det fem hundra sidor långa litterära reportaget ”Travers”.
Boken utspelar sig till största delen i den gamla gruvorten Norberg, som enligt Google i dag har 5 336 invånare. Man får en tydlig bild av samhället, vad som funkar och inte funkar, genom människornas vitt skilda livsöden.
Ja, för detta är en bok som betraktar människor som unika, varje berättelse – hur alldaglig den än kan tänkas vara – värd att förevigas. Karlssons prosa är avskalad, korthuggen, han har brutit ner det stora intervjustoffet till mikroskopiska prosadikter som ryms på en kvarts boksida.
Detta är en bok som betraktar människor som unika
Språket i sig tillhör nästan uteslutande intervjupersonens. Bortsett från att han vid något enstaka tillfälle bryter in med ett klargörande påpekande, låter Karlsson berättaren tala till punkt. På brett bygdemål eller berest rikssvenska.
Fem hundra sidor plus flödar fram med bruten högermarginal som får det hela att likna en episk bygdedikt, ett pastoralt polyfont poem om 1900-talets senare hälft och dess undangömda livsöden. Den litterära metoden – att samla in ett material som sedan bakas om till något som liknar en skönlitterär text – har plockats från nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs mastodontprojekt ”Utopins röster”.
En svensk motsvarighet är Marit Kaplas ”Osebol”.
Det finns som tur är inte ett ironiskt ben i Karlssons kropp. Han driver inte med de ibland lite kufiska personer som sitter mittemot honom och lägger ut texten om sina inte alltid särskilt anmärkningsvärda liv. Han lyssnar, antecknar och återberättar.
Här finns det bara nyfikenhet, respekt och värme. Däremot är det ofta roligt och underhållande. Karlsson vet ju, som den gamla kvällstidningsjournalist han är, vilka saker som gör en text till något mer än bara läsbar.
Berättelserna sticker ibland av i oväntade riktningar. En lastbilschaufför drömmer om att göra något av sitt liv, så han startar ett företag som transporterar instrument och utrustning för turnerande musiker. Det slutar med att han kör runt Gyllene tider och Jerry Williams.
Här finns det bara nyfikenhet, respekt och värme
Men alla berättelser är inte mustiga skrönor om excentriska kneg och självuppfyllelse. Karlssons målar framför allt upp en välbehövlig motbild till den inte helt sällsynta innerstadsfördomen om att landsbygdsorter per definition är knökade till bristningsgränsen med främlingsfientliga tokstollar.
Boken kryllar i motsats av omtänksamma och politiskt medvetna människor som vill göra gott och hjälpa till. Som pensionären Lena Spång som engagerar sig under flyktingkrisen 2015. ”Jag anser att vi har misshandlat de här människorna”, säger hon. ”Det finns ingen som helst humanism i hur myndigheter i Sverige bemött dem.”
Elakhet och respektlöshet har blivit vår tids signum. Den som kan gapa högst och säga värst saker är den som brukar få höras. Det räcker att gå in på valfritt kommentarsfält på sociala medier för att bli helt emotionellt dränerad. ”Travers” erbjuder en antidot.
Norberg är, som Wendela påpekade, en snäll stad. Något liknande hade kunnat sägas om ”Travers”. Karlsson har skrivit en snäll bok.