Så, kvinnor och män tycker och röstar olika. På gruppnivå. Majoriteten av kvinnorna håller till på den vänstra sidan och majoriteten av männen på den högra.
Eller, för att använda en modernare – men hopplöst trubbig – värderingsskala:
Kvinnor är GAL (gröna, alternativa och libertära) och män är TAN (traditionella, auktoritära och nationalistiska).
Det så kallade könsgapet växer tydligen dessutom, och allra störst lär det vara bland unga, som nu väljer bort varandra på grund av olika världsbilder och värderingar. Och bokstavligt talat inte får några barn gjorda.
Och med avstamp i den utvecklingen har SVT alltså ett alibi för att göra ännu en i teorin möjligtvis motiverad men i praktiken helt meningslös och lätt sadistisk dejtingsåpa i allmänhetens tjänst:
I ”Silent attraction”, som leds av Malin Olsson, dejtar 16 singlar i total tystnad, så att tycke ska kunna hinna uppstå mellan progressiva unga kvinnor och konservativa unga män innan de sedan, antar jag, sabbar allting genom att börja prata med varandra.
Tänk en inverterad variant av Netflix braksuccé ”Love is blind” (minus större delen av det programmets budget), där den fysiska attraktionen kommer först i stället för sist. Och där den stora frågan sedan är om den initiala personkemin är stark nog för att kunna överbrygga skillnader i åsikter och värderingar, och förena två människor som förmodligen aldrig hade gett varandra en chans ute i verkligheten.
Det är ett upplägg som kanske låter fint, men snarare blir ytligt och beräknande eftersom det så solklart bygger på hisnande generaliseringar, konfliktsökande och en riggad spelplan.
Visst har SVT undvikit att casta några jätteextrema typer åt något håll, och den med störst potential att provocera och bli en snackis – en 35-årig Loffe som har linne, långt hår och en grandios självbild, och ter sig som en övervintrad ”Paradise hotel”-deltagare som har förirrat sig in i public service för att tjata om ”grova arslen” – ryker rätt snabbt. Men att det är menat att schismer ska uppstå när deltagarna väl får mål i munnen är uppenbart i de snabba, schablonartade sägningar kring feminism, jämställdhet, miljöpartister och SD:are som inleder serien.
Tanken verkar vara att söndra snarare än att para ihop, och dessutom tycks inga vidare ambitioner finnas vad gäller att nysta i varför det över huvud taget är så här, vilket möjligtvis hade varit intressant på riktigt.
Och då är frågan alltså inte varför folk har olika åsikter, för det har väl folk alltid haft, utan varför folk numera gör sina åsikter till en hel identitet, som sedan fungerar som en sorts sköld mot omvärlden och gör dem mer eller mindre inkompatibla med andra människor.
Vad är grejen med det? Man är ju inte vad man röstar på, och man kan komma att ändra sig med åren och erfarenheterna. Eftersom livet har den effekten.
Och vem hade förresten kunnat ana att det är genuint skittråkigt att kolla på tyst bachata, tyst kuddkrig, tyst spa-mingel, tyst stirrande in i ögon och tysta halsbands-ceremonier?
Ja, okej, det kunde vi väl kanske alla i ärlighetens namn. Men på SVT tänkte man tydligen annorlunda, när man prioriterade det här framför till exempel fler säsonger av boomer-favoriten ”Hotell Romantik”.
Så här är vi nu. Med en dassig ”Love is blind”-spinoff från Dollarstore, som jag tolkar som ett tyst rop på hjälp från ett tv-hus som har problem med både omdöme och finansiering.
FJELLBORGS FAVORITER
The shards
Ett läckert samarbete mellan ”American psycho”-författaren Bret Easton Ellis och tv-mogulen Ryan Murphy, baserat på den förres autofiktiva roman ”Skärvorna”. Om en grupp privilegierade tonåringar och seriemord i det tidiga 80-talets LA. Finns på Disney Plus.
Sterling Point
Prime Videos senaste YA-serie har kraftiga vibbar av 00-talets ”OC” och är tämligen underbar. Med Ella Rubin som en 17-årig tjej från New York som plötsligt ärver en ö i Kanada – och hittar kärlek, nya vänner och gamla familjehemligheter.
Flykten från Bolivia
En ojämn men onekligen spännande norsk nyhet på TV4 Play, om de tre unga norskor som 2008 greps på en boliviansk flygplats med drygt 22 kilo kokain i bagaget. Med en mycket övertygande Ella Øverbye i huvudrollen.