Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Redan till frukost möts vi av klimatpanik. Tidskriften Nature beskriver hur klimatförändringarna utgör ett “kritiskt hot” mot kaffet, och forskare skyndar för att rädda espresson från “utrotning”. New York Times skyller de skyhöga kaffepriserna på klimatorsakade bristsituationer i Brasilien och Vietnam. Och olivoljan sen. CNN och Bloomberg varnar för en till synes permanent “kris”, där torka i Medelhavet innebär att denna stapelvara försvinner för gott.
Budskapet går inte att ta miste på: global uppvärmning hotar din livsmedelsförsörjning, och svepande klimatpolitiska åtgärder utgör den enda räddningen. Det stämmer inte. Bortom de stora orden är livsmedelstillgången större, och matpriserna ligger nära inflationsjusterade bottennivåer för hela tidsperioden sedan år 1900.
Grödor som står på utrotningens rand kan inte samtidigt leverera rekordskördar.
Ta kaffet till att börja med, som enligt somliga ligger för döden. Kaffeproduktionen väntas i år slå nya rekord, och volymerna i världen har mer än fördubblats på 50 år. Grödor som står på utrotningens rand kan inte samtidigt leverera rekordskördar. Och trots prisuppgångar i närtid har trenden varit sjunkande sedan 1960. Inflationsjusterat är priset i snitt hälften så högt som under 1900-talet.
Hur kan då en tidning som New York Times hamna så snett? Jo, genom att på ett obegripligt sätt strunta i att redovisa inflationen – kaffepriser från 70-talet jämförs ojusterat med dagens priser. Med ett sådant mått blir alla varor rekorddyra.
Till och med Nature går emot den egna rubriken om en kamp mot utrotning. I Etiopien finns levande genbanker med fler än 12 000 Arabicaplantor, där man förädlar fram varianter mer tåliga mot värme och torka. “Jag tror att vi har tillräckligt stor genetisk variation för att stå emot klimatförändringarna” menar den etiopiske växtforskare som leder satsningen. Odlare i varmare regioner håller redan på att gå över till härdigare varianter, som inte smakmässigt kan urskiljas av professionella provsmakare. Det som sker är ingen utrotning, utan vad som alltid skett inom jordbruket: anpassning och förbättring.
Den så kallade olivoljekrisen håller inte heller för närmare granskning. Enligt FN:s livsmedelsstatistik har produktionen tredubblats globalt sedan 1961 och fördubblats sedan 1990. I år och förra året låg produktionen i nivå med rekordåret 2018. Samtidigt har de inflationsjusterade priserna sjunkit något sedan 1990. Återigen lyckas förbättrad och utökad odling mer än uppväga klimatförändringarnas påverkan.
Ta en enskild väderhändelse, skyll den på klimatförändringar, hoppa över inflationsjustering och strunta i långsiktiga data.
Skrämselpropagandan om maten följer ett mönster. Ta en enskild väderhändelse, skyll den på klimatförändringar, hoppa över inflationsjustering och strunta i långsiktiga data. Naturliga svängningar från år till år, som kan förklaras av ekonomi, handelspolitik och subventioner, utmålas som tecken på stundande undergång. Vad som sällan diskuteras är att mycket av den faktiska prispressen uppåt bottnar i dyrare gödsel och transporter, på grund av den klimatpolitik som höjer kostnaderna för jordbrukets basvaror.
Något som aldrig diskuteras är de sätt på vilka klimatförändringarna gynnar odling. Koldioxid är näring för växter, det är exempelvis därför kommersiella tomatodlare pumpar in mer av gasen i växthus för att öka produktionen. Satellitbilder från Nasa visar hur planeten har grönskat under fyra decennier, och fått ytterligare växtlighet motsvarande minst två Amazonas.
På totalen kommer klimatförändringarna att ha negativ påverkan på jordbruket. Men effekterna bleknar i förhållande till den ökande produktiviteten. En brett citerad studie i Nature visar att livsmedelsproduktionen globalt, utan klimatförändringar, skulle ha ökat med 51 procent mellan 2010 och 2050. I ett extremt och osannolikt uppvärmningsscenario blir ökningen trots det 49 procent. Skillnaden i mängden tillgängliga kalorier per person, mellan olika modeller och scenarier, uppgår till en promille.
Undernäringen i världen har rasat.
Det beror på att mänskligheten ständigt blir bättre på livsmedelsproduktion. Spannmålsproduktionen har mer än femdubblats under det senaste århundradet, och matpriserna har i reala termer sjunkit med mer än hälften. 1960-talets gröna revolution, med fler högproduktiva grödor, mer konstgödsel och förbättrad bevattning, innebar att länder som stått på på randen till svältkatastrof kunde börja exportera livsmedel. Indien, en gång i tiden ett skräckexempel på hopplöst biståndsberoende, har fyrdubblat risproduktionen mellan 1961 och 2023 och är idag världens största exportör. Mängden tillgängliga kalorier per person har ökat från knappt 2 200 1961 till över 2 900 idag. Undernäringen i världen har rasat, från omkring en fjärdedel av befolkningen i utvecklingsländerna under tidigt 90-tal, till en knapp tiondel idag.
Det som återstår nu är att slutföra uppgiften. Innovationen behöver nå underbeforskade grödor som durra, kassava och hirs, basvaror för två miljarder människor i utvecklingsländer, i mångt och mycket förbisedda av kommersiella odlare. Investeringar i bioteknik, precisionsjordbruk och grödor som tål torrare klimat gör långt större skillnad för matpriserna, och för världens fattiga, än några klimatmål någonsin kan.
Vi kan fortsätta bli allt bättre på att mätta allt fler genom att satsa ännu mer på det som faktiskt fungerar: innovation.
Översättning: Jesper Sandström