I ”Rubedo” flyter naturens röda färger samman med världens blod. Det är en kraftfull diktsamling om åldrande, envishet och oförmågan att försonas – även om skildringen av Gazas lidande ibland blir sentimental, tycker Gabriel Itkes-Sznap.
Poesi
Pamela Jaskoviak
”Rubedo”
Albert Bonniers förlag, 93 sidor
Snarare än utforskandet av ensamheten är det svårigheten att förlika sig med den som gör Pamela Jaskoviaks nya bok ”Rubedo” kraftfull. Den mognadens påbud som här uttrycks genom alkemins terminologi och färglära – ”Rubedo” betyder rodnad och är alkemins högsta stadium, skedet i den alkemiska processen då basmetaller blir till guld – både förverkligas och avvisas.
Å ena sidan möter vi ett diktjag som studerar ”ådrornas skyddslöshet längs armarna”, säger sig se rakt in i tidens vita öga och talar stoiskt om att åren inte längre kan tas för givna, å andra sidan ett mer oresonligt, passionerat, sörjande och njutningslystet jag som öppnar dammluckorna och blottar sin egen djupa vantrivsel med sig själv och paniken inför borttynandet.
Boken gestaltar i själva verket en kraftmätning mellan dessa två instanser, möjligen inspirerad av psykoanalysens andreman Carl Gustav Jung, som i alkemins höga konst upptäckte en föregångare till den egna skolbildningen, en flertusenårig lära om själens dramatiska upplysning. Men där Rubedo hos Jung anger fasen då medvetet vardagsliv och omedvetet driftsliv integrerats och människan lokaliserat sitt förment oförstörbara fundament, besjunger jaget i Jaskoviaks slutskedesdikt den naggande oförmågan: ”Att komma till sans/kan jag bara inte”.
Ur jagets sanslöshet växer ett västkustlandskap fram där ett till självförstörelsens gräns alert sensorium sätter dagordningen och läsaren får lära sig hisnande saker, till exempel att ”lavarna växer/just där tårvätskan runnit/längs hällen i mörka strilar/som färgad av ögonsmink/ansamlas i skrevorna/med multnande tallbarr/som den sorg som inte talar”.
Hos Jaskoviak är inte Rubedo en metafor för en mognad som möjligen eller möjligen inte infinner sig, utan något på en gång mer omfattande och mindre abstrakt: växternas, djurens och människornas liv i deras fulla och omisskännliga konkretion. Det namnger upplevelsen av en värld i vilken ”olvonen glöder/röda pärlor/i månens blå ljus”, ”havet föser in/sin röda mareld”, den ensamma ”tröstäter/söt lakrits pudrad med kakao” och drömmer fåfängliga drömmar om att ”sammansmälta/med det röda söta” och ”känna trösten dunka/som en tennkula i bröstet.”
Men Rubedo är också blodet. Inte bara erfarenheten av att föda ”inre tårar” och ”blöda inåt” utan blodet i den i allra högsta grad konkreta och våldsamma yttervärlden: hos barn som förblöder i sina mödrars famnar på Gazas stränder. Att ordet Gaza inte förekommer i boken och läsaren får nöja sig med halvt mytiska omskrivningar i stil med ”örnen svävar/från floden till havet/som delar sig/och blöder” för att förstå exakt vilka barn och vems blod det handlar om är inte nödvändigtvis ett problem eftersom ett mytiskt präglat tonfall etableras tidigt. Däremot blir det återkommande benämnandet och därmed upphöjandet av barnens öde till allenarådande symbol för Gazas utplåning både repetitivt och sentimentalt.
Vid ett tillfälle drivs upptagenheten vid dessa barn förvisso så långt att diktjaget undslipper sig följande: ”jag vill hala fram mitt bröst/och föda dem/men det finns ingen mjölk/bara ett svart vakuum/utan stjärnor”. Nu är det inte längre fråga om sentimentalitet utan om det sanna, en smula vanvettiga, helt och hållet följdriktiga försöket att i världens mörker urskilja jagets.
Läs fler bokrecensioner.