Magdalena Andersson går till val på en stram migrationspolitik. Men det är troligt att det blir en del uppmjukningar om hon blir statsminister. Det skifte i invandringsdebatten som skett i år har gett Socialdemokraternas blivande samarbetspartier en starkare förhandlingsposition.
I praktiken började förhandlingen mellan oppositionspartierna redan i våras, när opinionen mot tonårsutvisningarna tvingade alla partier att kalibrera om sina budskap i invandringsfrågan. Efter viss inledande förvirring jämkade Socialdemokraterna ihop sig med MP, V och C om att gå opinionen till mötes och kräva stopp för utvisningar av ungdomar som fyllt 18 år. De fyra oppositionspartierna enades också om ett par förslag till lindringar i regeringens skärpta krav för anhöriginvandring.
I sak handlar det om förändringar på marginalen – i stort ligger den strama S-politiken fast – men om opinionen i migrationsdebatten fortsätter blåsa i riktning med vårens vindar är en S-ledd regering känsligare för det nya klimatet än en Tidö-regering. Vänsterväljarna är mer öppna för humanitära argument i migrationsfrågan, inklusive stora delar av den socialdemokratiska väljarkåren. Också bland partiaktivisterna har det knorrats över att Andersson och partiledningen gått för hårt fram i flyktingpolitiken, något som märktes på senaste partikongressen.
På en punkt skulle ett regeringsskifte kunna göra stor skillnad för många människor. Sverigedemokraterna har gjort klart att de så snart som möjligt efter valet vill riva upp gamla permanenta uppehållstillstånd – något som kan förändra livet för hundratusentals personer som levt länge i Sverige. Vid ett regeringsskifte skulle det förslaget kastas i papperskorgen.
Samtidigt är Sverige nu inlåst i EU:s flyktingpolitik som – vare sig de svenska partierna vill det eller inte – förpliktigar regering och myndigheter till strama regler. Samtidigt som den tvingar medlemsländerna att ta gemensamt ansvar vid större flyktingströmmar. En svensk regerings möjligheter att driva en avvikande linje har krympt och därmed också behovet av att strida om saken inom en regeringskoalition.
Den stora skillnaden vid ett regeringsskifte blir på kulturkrigsnivån. Inte minst i språkbruket, där de rödgröna partierna återkommande kritiserat Tidö-partierna för att sprida en negativ bild av svenskar med invandrarbakgrund. Sannolikt kommer också en del symbolpolitik – som det höga återvandringsbidraget – att skrotas.
I kriminalpolitiken ser det annorlunda ut, här skulle Socialdemokraterna få driva sin politik ganska ostört vid ett regeringsskifte.
Inget av de troliga samarbetspartierna V, MP eller C verkar suget på att satsa sitt förhandlingskapital på att rulla tillbaka Tidö-regeringens omfattande lagskärpningar. Trots att de inte sällan tagit till stora ord mot regeringen och varnat för att rättsstatens principer är i fara, har V och MP andra politiska prioriteringar som ligger dem varmare om hjärtat. Vänsterledaren Nooshi Dadgostars senaste besked är att de nya lagarna ska ”utvärderas” – ett svar ägnat att lugna de socialdemokratiska förhandlarna.