The XX
Plats: Flamingoscenen, Way Out West. Publik: Stor, men inte direkt Zara Larsson-stor. Längd: 70 minuter. Bäst: ”Shelter”, ”Enjoy your life”, ”GMT”, ”On hold” och ”Intro”. Sämst: Ibland kan den här kategorin få vila ett tag. Den lär göra comeback inom kort. Fråga: Har ett indieband någonsin låtit lika mycket... hi-fi?
GÖTEBORG. Förra spelningen hade en speciell magi.
Det var en sådan där kväll som får en att vilja skriva löjliga floskler om solnedgångar och enhörningar.
The XX 2017 var en av de fem eller sex bästa konserter som jag har sett på Way Out West. Det är omöjligt att sluta tänka på den, trots att det nästan har gått tio år. Den sitter kvar som en tatuering.
Det här är möjligtvis inte riktigt däruppe. Då stod karriären i zenit, i dag är trion från London en kär, rar och välkommen comeback.
Men det dröjer inte länge förrän man ändå står där och gapar inför gruppens tysta lugn och melodier. Få lyckas göra mer av mörker, melankoli, ångest och motljus än The XX. Få har framför allt en bättre och tydligare idé bakom hur de låter eller hur de vill presentera sin musik live.
Allt är den absoluta motsatsen till dånande arenapop. The XX anstränger sig över huvud taget rätt hårt för att inte vara en headliner som vill dominera tusentals människors öron och ögon. De är deprimerade småsyskon till Everything But The Girl. Ofta får man luta sig fram för att inte missa detaljerna.
Romys gitarr kan vara världens ensammaste ljud. Om det fanns en spagettiwestern för solitära synthare skulle hon ha gjort soundtracket. Oliver Sims basspel och sång är lika tillbakadraget. Men tillsammans med dj:n Jamie XX, som mest står och slår med fingrarna på små pads, blir musiken majestätisk. Det skadar inte heller att scenshowen, om man nu kan kalla det för just ”show”, är lika estetiskt fulländad som låtarna.
Här säger en ljuskägla mer än en timme med, exempelvis, Moby eller Lily Allen.
I 70 korta minuter växlar The XX mellan mjuk house och minimalistisk depp-pop, introvert dub och försiktig disco, ett urval av medlemmarnas respektive solospår och bandets hits, på ett sätt som, utan att det knappt märks, sakta tar över området.
Till slut blir det överväldigande. Versionen av ”On hold” är förhäxande. Och sista låten ”Intro” är ännu starkare.
Det är så väldigt mycket The XX att de väljer att sluta sitt set med en kort och instrumental låt som borde vara för sorgsen för att vara en final. Allt började på sätt och vis med den.
En svart mässa i regnbågens alla färger.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik