Göteborgare är bra på att älska sina göteborgare. Det senaste exemplet Valter Nilsson fick häromveckan 12 000 personer att vallfärda till Bananpiren för sin största konsert i karriären hittills.
Anna von Hausswolff når inte i närheten av samma publikvolym. När göteborgaren står på hemmaplan är det efter en sjukhusvistelse som tvingat henne att ställa in flera av sommarens konserter. Publiken i Linnétältet är irriterande liten. Folkligt är knappast ordet för att beskriva hennes krautiga improrock extra allt. Men de som väl har slutit upp älskar henne desto mer.
Och det är svårt att göra annat. Anna von Hausswolff och hennes sex man starka band drabbar med full kraft live – upplevelsen blir fysisk. Tonvikten ligger på höstens hyllade album ”Iconoclasts”, där majestätiska låtar som ”Facing atlas” och instrumentala ”The beast” live får expandera än mer i alla riktningar. Tillsammans med den knivskarpa sångrösten, Otis Sandsjös fladdrande frijazzsaxofon och Love Meyerssons drivande percussion är det omöjligt att värja sig.
Själv hoppar Anna von Hausswolff jämfota i extas. Primalskriksduetten med sångerskan Nicole Sabuné ska vi inte ens gå in på. Det är en konserttimme som mest av allt känns som en overklig liten present.