En enveten fransk general vägrade acceptera nederlaget mot tyskarna och lyckades mot alla odds ändra historien. Nya franska storfilmen, den första av två delar, berättar historien om Charles de Gaulle krokiga väg mot segern. Heroiserande och grabbig men också en komplex berättelse med stark energi, skriver Helena Lindblad.
Drama
”De Gaulle. Motståndets pris”
Regi: Antonin Baudry
Manus: Bérénice Vila. I rollerna: Simon Abkarian, Mathieu Kassovitz, Simon Russell Beale, Grégoire Colin, Benoît Magimel, Campbell Scott, Soufiane El Khalidy, Niels Schneider, Anamaria Vartolomei m fl. Längd: 2 tim 40 min (från 15 år), Språk: franska, engelska. Biopremiär
”Ser jag ut att vara körd?” Charles de Gaulle knycker på sin stela nacke och snörper med munnen. Det är maj 1940, slaget om Montcornet i östra Frankrike är förlorat och tyskarna rycker fram mot huvudstaden. Snart ska marskalk Pétain knäböja inför fienden och bli statschefsmarionett.
Det är en tid när det inte är så lätt att vara kaxig för en stockkonservativ, fransk militär. Men general de Gaulle med den karaktäristiska kepin på huvudet tänker inte ge sig, utan beställer raskt fram en militär flight till London.
Klipp till Paris och kvarteren runt Triumfbågen där den unge studenten Fernand kladdar ihop flygblad och delar ut till sina landsmän i protest mot den franska kapitulationen. Inte heller han vill acceptera att slaget är förlorat. Två generationer envisa fransmän, två olika sorters utomparlamentariskt motstånd.
”De Gaulle. Motståndets pris”, som bland annat bygger på den brittiska historikern Julian Jacksons feta de Gaulle-biografi, är bara första delen i en monumental filmisk diptyk om generalen som ledde de fria franska styrkorna under andra världskriget (andra delen får premiär i oktober).
Det är kanske inte så konstigt att det politiskt identitetskrisande Frankrike hellre tittar tillbaka på svunna tider just nu. Inte heller att det produceras heroiserande storfilmer med hjälteporträtt i helfigur av en nationalikon. Men ”De Gaulle. Motståndets pris” visar sig överraskande nog ha fler lager än så, och till och med lite humor.
Bilden av general de Gaulle, intensivt gestaltad av den karismatiska Simon Abkarian, är minst sagt mångfacetterad. Han framställs tämligen frankt som en ovälkommen gäst i det hårt ansatta brittiska riket, en ensam Don Quijote som slåss mot väderkvarnar, ett mobboffer som sägs ”ha kvinnohöfter och bananhuvud” och närmast en galning som tycks förväxla sig själv med själva Frankrike.
Simon Russell Beales Winston Churchill låter sig charmas av den ståndaktige generalen men går ändå ofta bakom ryggen på honom. När USA:s president Roosevelt äntligen kliver in på estraden i kriget (en infam Campbell Scott) väljer han svekfullt nog den Vichytrogna konkurrenten, amiralen Darlan (en brutalt underutnyttjad Mathieu Kassovitz). Och så vidare. Men, som filmen med all önskvärd tydligt understryker, så lönar sig envishet, hållbara principer och tålamod, i alla fall om man heter de Gaulle. Vilket lär bli än tydligare i andra delen.
Den stjärnspäckade och evighetslånga ”De Gaulle. Motståndets pris” är – förstås – grabbig krigshistorienördighet uppskruvad till max, och upphovsmännen tycks aldrig ens ha hört talas om Bechdeltestet. Men det svepande, storslagna och snyggt klippta berättandet i högt tempo och brända kulörer har ändå ett starkt sug som gör att man vill hänga med, oavsett om filmen rör sig mellan det ockuperade Paris, det bombade London eller det avgörande slaget om ökenutposten Bir Hakeim.
Påminnelsen om att Frankrike var en stukad diktatur där statens tjänstemän effektuerade ockupanternas önskemål för bara två generationer sedan känns kanske inte så fel heller i dessa dagar.
Se mer. Tre andra filmer om Frankrike under ockupationen: ”Skuggornas armé” (1969), ”Sista tåget” (1980) och ”Vi ses igen, barn” (1987).