Dagens unga män sägs vara besatta av snabba klipp. Kan Netflix ”Trustorhärvan” göra Thomas Jisander till en favorit hos en ny generation stekare? Johannes Klenell går på förhandsvisningen och möter ett uppsluppet premiärlejon.
Regissören Karin af Klintbergs nya film ”Trustorhärvan” har just släppts på Netflix. Där berättar hon historien om landets kanske mest kända ekobrott.
Kusinerna Joakim Posener och Thomas Jisander lyckades, tillsammans med tre kompanjoner och en utblottad brittisk lord, köpa ett investmentbolag för dess egna pengar och plundra det på hundratals miljoner.
Posener, som gått under jorden, träder fram för att berätta sin egen historia.
Filmen har fått kritik, bland annat av ekonomijournalisten Gunnar Lindstedt som i SvD avslöjade härvan 1997. Han tycker att man gullar med brottslingar.
Det är möjligt att han har en poäng. Jag råkade nämligen befinna mig på förhandsvisningen av dokumentären på biograf Bio Rio i Stockholm.
Där minglade vänner och familj till produktionen, kändisar, branschfolk, mediechefer och ledarskribenter. Men också flera av landets guldspadebelönade murvlar.
Döm därför om min förvåning när en av männen bakom härvan, Thomas Jisander, glatt tryckt min hand innan jag ens hunnit kliva in på biografen.
Mannen som, under smeknamnet Mr. No Limit, brände Trustors pengar på franska rivieran.
Försvaret vid den här sortens finansbrott handlar i hög grad om att bilda opinion. Man skapar känslan av att affärerna varit mycket komplexa. Påstår att ingen egentligen förlorat några pengar. Säger att inga offer finns utom de stackars förmögna fifflare som krossats av jantelag och sossig avundsjuka.
Kritiska granskare, som Lindstedt i Trustors fall eller Patrick Siegbahn som avslöjade Allra, gaslightas. De förstår inte finans och drivs av ideologi eller illvilja, påstår försvaret irriterat. Samtidigt uppvaktas de som kan sprida evangeliet om oskulden. Poddare, Youtubers, nyttiga idioter i journalistkåren som kan påstå att Allraskandalen eller Trustorhärvan är vår tids Dreyfusaffärer.
Trustors stekare skyllde på varandra. Jisander påstod att Posener fjärrstyrt den dator med bevis på inblandning man hittat i hans lägenhet. Kumpanen Peter Mattsson sa att han skrivit på tomma papper som fått innehåll i efterhand.
Hovrätten ansåg att det inte gick att belägga huruvida våra yuppies förstått var pengarna de spenderat kom ifrån. De kunde ju ha beställt in badkar med skumpa, supit bort en Ferrari eller köpt allt inklusive inventarierna i en Versace-butik i god tro.
Nu, när fallet är preskriberat, säger Posener att alla visste allt.
Dagens unga män sägs vara besatta av snabba klipp. Charlataner som Jan Emanuel eller Ernstberger vill etablera sig som deras förebilder. I P3 dokumentär talar Jisander om att han ser en ny generation stekare se upp till honom och hans livsstil.
Myten om den framgångsbesatta tidsandan passar dem alla utmärkt. Den gör skamlösheten relevant och oss kritiker otidsenliga.
Karin af Klintberg säger att hon inte ville skriva tittarna på näsan. Att det är elegantare att lyssna på Trustorligans egen berättelse. Risken finns att hon, i jakten på en storyn, gjort sig till del av fifflandets försvar.
För på Bio Rio stod premiärlejonet själv. Där berättade Jisander för alla som ville höra på – inte minst murvlarna som avslöjat själva härvan – hur oerhört nöjd han var med filmen.
Sedan slog hedersgästen sig ned i en av VIP-platserna inne i biosalongen. Placerad vid regissören. För att ge oss, en salong av applåderande nyttiga idioter, en premiumupplevelse bortom Dolby surround. Finansvalpen satt nämligen i biomörkret och livekommenterade gapskrattande genom filmen.
Inte så konstigt kanske. Med tanke på att han trots en rad fällande domar i bagaget, inklusive våldtäkt, mest får spela rollen som spjuver med enorma spenderarbyxor.
I P1 Morgon svarade Karin af Klintberg på Gunnar Lindstedts kritik. Hon utmålade honom som en vevande Don Quijote. En bild av Trustoravslöjaren jag gissar att Thomas Jisander är minst lika nöjd med som själva filmen.