Det hör till god ton att inte komma med inlägg och förnumstiga råd när man lämnat en post, allra minst som politiker. Men när tidigare finansministern Anders Borg likafullt gör det (DN Debatt 10/8), finns det ändå skäl att lyssna. Inte så mycket för vad han säger – varning för en “vänstersväng” – som för att han påminner om hur extremt frånvarande de övergripande ekonomisk-politiska frågorna har varit under Tidöregeringen.
Sverigedemokraterna har lyckats shanghaja hela den politiska debatten. Mandatperioden har nästan uteslutande handlat om migration och brottsbekämpning. Klassiskt borgerliga hjärtefrågor som tillväxt, effektivitet och företagande har helt kommit i skymundan.
Då blir det kanske inte så konstigt att kostnadsdrivande krav – som en lagstadgad 30- eller 35-timmars arbetsvecka med bibehållen lön, finansierad av bland annat en miljardärskatt – kan frodas ostört.
Ett stort ansvar för detta får läggas på Borgs efterträdare Elisabeth Svantesson (M). Finansdepartementet har misskött vakthållningen, den nödvändiga pedagogiska uppgift som följer med ansvaret som budgetpolitikens stränga förvaltare.
Att pandemin lossade alla spärrar och öppnade statskassan på vid gavel är en sak. Akuta insatser behövdes. Men att fortsätta en dyr politik med usel träffsäkerhet, som dessutom är långsiktigt kontraproduktiv, är värre. Som att dela ut krisstöd baserat på elräkningens storlek, vilket är en direkt bonus till storkonsumenter som slösat i stället för att spara. Som att sänka priserna på bensin och diesel – lägst i EU – och därmed ytterligare försvåra övergången till klimatsmart och fossilfritt. Som att sänka momsen på mat, vilket är extremt dyrt och ineffektivt om man vill gynna hushåll med små marginaler. Betydligt bättre hade varit att höja bostads- och barnbidragen.
En ansvarstagande regerings främsta fokus kan inte vara att sprätta ut allmosor. Det måste vara att se till att det finns en robust inhemsk elförsörjning också om en rysk despot stryper gasen. Det måste vara att vanliga hushåll ska ha ekonomisk styrka att själva kunna klara en tillfällig inflationsuppgång.
Inte heller Magdalena Andersson (S) har, så mycket ekonom hon nu än är, därvidlag mycket att yvas över. Försummelserna har pågått under många regeringar.
Så hur förhåller det sig med V:s och MP:s krav om kortare arbetsvecka? Många har redan – inte minst med hemarbetet – stor frihet att styra såväl arbetstidens förläggning som innehåll: leveransen avgör, inte timmarna. För dem kommer en lagstadgad arbetstidsförkortning knappast att spela någon roll.
Det kan det emellertid göra inom välfärdssektorn, där anställda måste finnas på plats. Problemet där är inte att det arbetas för många timmar, utan för få, och att de som arbetar slits för hårt och till usel betalning. Demografin kommer inte att minska behovet av händer i vården. Uppgiften kan då inte vara att minska arbetstiden, utan att öka relativlönerna utan att hela lönebildningen spårar ur. Men den diskussionen förs inte.
Ekonomi är förstås inte allt – men ganska mycket. Vad vi negligerar nu, kommer surt efteråt.