The end of Oak Street
Betyg: 4
BIO. SCIENCE FICTION/ÄVENTYR/SKRÄCK. USA, 2026. Regi: David Robert Mitchell. Med: Anne Hathaway, Ewan McGregor, Maisy Stella. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.39.
Oscar Westerholm är filmkritiker på kultursidan.
En helt vanlig medelklassförort till Detroit teleporteras 200 miljoner år tillbaka i tiden. Den flippade handlingen i popcorn-äventyret ”The end of Oak Street”, ”It follows”-regissören David Robert Mitchells första film på över åtta år, är fantasieggande. Det enda som fattas är att Rod Serling kliver in i bild för att informera om att vi gjort en u-sväng in i skymningszonen.
Allt börjar mitt i lågkonjunkturen 1982. Juras mordiska flora och fauna i all ära, ett äktenskap som långsamt fräts sönder inifrån av ekonomiska bekymmer och livslögner kan vara nog så skräckinjagande. Greg (Ewan McGregor) har nyligen blivit varslad. Han har börjat ta sig en Jack Daniel’s-hutt då och då från en gömd flaska i garaget. Denise (Anne Hathaway) sitter hela kvällarna i källaren vid sin skrivmaskin och knackar frustrerat ur sig ett bokmanus om att bryta sig fri från sin roll som hemmafru och mamma till två tonåringar, Carl Sagan-nörden Audrey (Maisy Stella) och smygrökaren Brian (Christian Convery). En mellanmålssugen T-rex som klampar runt i kvarteret känns nästan som en befrielse i jämförelse.
Inbäddat innehåll
I flera år har det pågått en lågintensiv ryktesspridning på nätet att ”The end of Oak Street” är en överraskningsuppföljare på producenten J J Abrams ”Cloverfield”-filmer (ett rykte Abrams själv har dementerat). Men bortser man från långsökta beviskedjor, som att Oak Street i Santa Monica mynnar ut i Clover Park något kvarter från Abrams produktionsbolag Bad Robots gamla huvudkvarter, är det lite som tyder på att filmen är något mer än vad den utger sig för att vara: ett vräkigt familjeäventyr av någon som sett ”Jurassic Park” ett par gånger mer än Folkhälsomyndigheten rekommenderar.
Det bärande äktenskapsdramat, Hathaway lär sig att inse att hon älskar sin make trots att han är en försupen loser, är fint spelat men halvdant skrivet. Mitchell är som bäst med bilder, inte ord. Det går att se om Hitchcock-pastischen ”Under the silver lake” (2018) flera gånger och ständigt lägga märke till nya detaljer i den texturrika scenografin och det referenstunga filmfotot. Även i den renodlade kioskvältaren ”The end of Oak Street” visar regissören prov på sitt mångskiktade bildberättande. Scenen där en allosaurus lapar vatten ur en pool hade kunnat ingå i stillbildsfotografen Gregory Crewdsons bildserie ”Twilight”.