Teenage sex and death at Camp Miasma
Betyg: 4
BIO. SKRÄCK/KOMEDI. USA, 2026. Regi: Jane Schoenbrun. Med: Hannah Einbinder, Gillian Anderson, Jack Haven. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.52.
Oscar Westerholm är filmkritiker på kultursidan.
Kris (Hannah Einbinder) är en lovande ung regissör med ett knippe konstnärliga indierullar på meritlistan. Tack vare hennes framgångar på Sundance har hon nu fått chansen att göra något kommersiellt: regissera en reboot av den bortglömda slasherserien ”Camp Miasma” från 1980-talet.
Kris har i över tjugo år varit besatt av en bild i originalfilmen: huvudrollsinnehavaren Billy Presleys (Gillian Anderson) blick när mördaren Lilla Döden, en mardrömsgestalt med regnponcho och en rostig ventilationstrumma på huvudet, spetsar henne med sin falliska harpun. Men trots att Kris får fria tyglar att göra något nytt, fräscht och woke ─ ”Du vet … Tiktok … Gen Z … Svampbob”, som hennes agent så vältaligt sammanfattar tidsandan ─ känner hon att inspirationen tryter. För att komma i rätt stämning kör hon upp till scoutlägret i Vancouver där originalet filmades för drygt fyrtio år sedan. Branschmyten om att Billy lever som en eremit på det övergivna kollot visar sig dessutom stämma. Men den åldrade kultfilmsikonen tycks ha mist förståndet. Hon är övertygad om att Lilla Döden finns på riktigt. ”Det finns ett hål på botten av sjön”, skanderar hon. ”Det är därifrån filmerna kommer.”
Jane Schoenbrun, som slog igenom för ett par år sedan med den melankoliska könsdysfori-rysaren ”I saw the tv glow”, har beskrivit sin surrealistiska queer-slasher med den lika roliga som bökiga titeln ”Teenage sex and death at Camp Miasma” som en blandning av ”Porträtt av en kvinna i brand” och ”Fredagen den 13:e”. En fantasieggande hisspitch, absolut. Men klockren är den inte: ”Teenage sex and death at Camp Miasma” är nämligen en både larvig och absurd film, vilket får jämförelsen med den europeiskt gravallvarliga ”Porträtt av en kvinna i brand” att framstå som ett höftskott.
Inbäddat innehåll
Nej, jag lutar mer åt att detta är en lika blod- som ironidrypande hipsterremake på Billy Wilders klassiska Hollywoodsatir ”Sunset Boulevard”. Billy ─ ja, ni ser ju namnet ─ lever på den igensnöade kollogården bland gammal kuriosa. En skalenlig docka av mördaren glor hotfullt ner på henne från en trappavsats i vardagsrummet. Hon är för skabbiga b-filmer vad den bortglömda divan Norma Desmond är för stumfilmens gyllene tidsålder i Wilders 50-talsfilm.
”Teenage sex and death at Camp Miasma” handlar om nostalgi, men ställer sig över den simpla ”Stranger things”-idealiseringen av det förgångna. Innan Kris anländer till kollogården ägnar hon en kväll på sitt hotellrum åt att titta på en dvd av ”Camp Miasma VI”. Hon stoppar munnen full av barndomens favoritgodis medan hon avnjuter filmens styltiga repliker, som när polischefen har skjutit Lilla Döden till döds för sjätte gången: ”Det är över nu. Han är död. För alltid. Den här gången.”
Men minnet av det förflutna är, precis som i Wilders sorgsna klassiker, ett syntetiskt rusmedel som gör en nykter närvaro i nuet till en mardröm. Kris hågkomster är en vrångbild fabricerad av begär och populärkultur. Allt detta gestaltas ursnyggt med till synes tidsenliga detaljer som vid en närmare granskning avslöjar sig som anakronismer. Som att den första ”Camp Miasma” ─ Billy har alltid en 35 mm-kopia på snurr i kollots projektor ─ innehåller hitlåten ”Christmas anorak” från 2008 av den Lund-baserade italo disco-duon Sally Shapiro. En film som ställer höga krav på sin publik, visst. Men belönar därefter.