Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | VÄRDERINGAR
Inför höstens val har frågan om svenska värderingar fått en alltmer framträdande plats i den politiska debatten. I flera uttalanden har Simona Mohamsson förklarat att svenska värderingar innefattar jämställdhet, individuell frihet, hbtq-rättigheter och förtroende för samhällsinstitutioner. Regeringen har samtidigt främst kopplat frågan till integration, särskilt till vad den beskriver som bristande värderingar bland utrikes födda och ett växande ”värderingsgap” mellan utsatta områden och resten av samhället.
Det finns all anledning att slå vakt om dessa värden, som på flera håll i västvärlden utsätts för allt allvarligare angrepp. Problemet med regeringens retorik är att den ger en ensidig bild av var värderingsgapet finns. Homofobi och patriarkala värderingar utmålas som något externt, som när Sverigedemokraterna beskriver mäns våld mot kvinnor som ett ”importerat problem”. Majoritetssamhället framställs därmed som ett tolerant svenskt ”vi”, medan dess brister projiceras på människor som betraktas som utomstående.
Men de värderingar som Mohamsson beskriver är omstridda även bland inrikes födda svenskar. Synen på aborträtten, jämställdheten, hbtq-personers frihet och demokratins spelregler utgör levande politiska konfliktlinjer mitt i det svenska samhället. Där är det framför allt Sverigedemokraternas anhängare, och i viss mån även Kristdemokraternas anhängare, som avviker från regeringens definition av svenska värderingar.
Dessa partipolitiska skillnader framträder i flera återkommande attitydundersökningar. Bland de svenska deltagarna i European Social Survey ansåg exempelvis endast 54 procent av SD-anhängarna att homosexuella par ska ha samma adoptionsrätt som heterosexuella par, jämfört med 81 procent bland övriga svarande. I SOM-institutets senaste undersökning ansåg 30 procent av SD-anhängarna att en stark ledare som inte behöver ta hänsyn till folkvalda politiker skulle lösa dagens samhällsproblem bättre, jämfört med 13 procent bland övriga svarande.
Detta är bara två av många exempel. Sammantaget visar undersökningarna att SD-anhängare genomgående uttrycker lägre stöd för jämställdhet, hbtq-rättigheter och aborträtten än övriga partiers anhängare. De har också lägre förtroende för samhällsinstitutioner och är mer öppna för att sätta demokratins spelregler åt sidan. Värderingskonflikten kan därför inte reduceras till en fråga om födelseland eller bostadsområde.
Mohamsson återkommer i sina texter till homosexuella ungdomar som inte vågar leva öppet på grund av familjens eller omgivningens reaktioner. Men sådan utsatthet följer inte etniska gränser eller födelseland. En hbtq-ungdoms rätt att leva öppet är lika viktig i Sölvesborg som i Rinkeby. Homofobi och patriarkala värderingar blir inte mindre begränsande för att föräldrarna är födda i Sverige.
När sådana uppfattningar är koncentrerade i ett politiskt partis väljarbas kan de dessutom omsättas i politisk makt. Förtryck i en familj eller närmiljö kan begränsa enskilda människors liv, men när sådana uppfattningar organiseras politiskt kan de förändra rättigheter och institutioner för alla. I USA har liknande politisk mobilisering bidragit till kraftiga begränsningar av aborträtten och försök att sätta demokratiska processer ur spel. I Tyskland vill SD:s motsvarighet AfD, som just nu leder i opinionsmätningar, stoppa samkönade äktenskap och begränsa aborträtten ytterligare. Uppfattningar som tidigare avfärdats som förlegade har där fått reellt politiskt genomslag.
Sverige är förstås inte USA eller Tyskland, men utvecklingen visar att demokratiska värderingar och institutioner inte är orubbliga nationella egenskaper. Just därför spelar det roll var regeringen menar att värderingsproblemen finns, eftersom det påverkar vilka hot som uppmärksammas och vilka politiska krafter som slipper samma granskning. När ”bristande värderingar” görs till en integrationsfråga riskerar vi att förbise de patriarkala, homofoba och antidemokratiska värderingar som också finns bland partier med reellt politiskt inflytande. Om Mohamsson menar allvar med att värna ett demokratiskt och liberalt samhälle måste hon våga rikta sökarljuset även dit.
Filip Olsson
forskare i sociologi vid European University Institute, affilierad forskare vid Stockholms universitet