Ja, vilken magisk diskuskväll det blev i Birmingham.
För slovenen Kristjan Ceh, Litauens Mykolas Alekna och tysken Henrik Jansen.
De som fick kliva upp på prispallen.
Men den regerande världsmästaren och det svenska guldhoppet Daniel Ståhl var inte ens nära den här gången.
Det var nästan en och en halv meter upp till bronset.
Jag satt och hoppades ända till sista kastet och av en anledning.
I två raka världsmästerskap har jag sett Daniel Ståhl visa sin urkraft och vinnarskalle och kasta hem VM-guldet.
Både i Budapest 2023 och i ett regnigt Tokyo för knappt ett år sedan.
Men när det handlar om EM är det som om kraften inte finns.
Det är en gåta.
Jag minns Daniel Ståhls stora mästerskapsdebut vid VM i Peking 2015.
Han kom in som siste man i den svenska truppen och åkte hem som sensationell VM-femma efter att ha slagit sitt årsbästa med nästan två meter.
Där var grunden lagd.
Omöjligt att förklara
I London 2017 tog han VM-silver med säsongens näst längsta kast (69,19) och bara två centimeter bakom Litauens Adrius Gudzius.
Sedan dess har det blivit tre VM-guld och ett bragdguld efter segern i Budapest 2023.
På totalt sex VM-starter har han raden 5-2-1-4-1-1.
EM?
Inte ens nära.
EM-silvret från Berlin är hans enda medalj på lika många starter och raden är 24-5-2-5-4-4.
Det är omöjligt att förklara.
Jag undrar hur många chanser till han får.
Nästa EM går i polska Silesia 2028, samma sommar som det är OS i Los Angeles.
Men just nu ger jag honom större chans till en OS-medalj.
Alla odds talar för det.
Nu är det i stort sett samma konkurrens i ett EM som det är i VM eller OS.
Herrarnas diskus är en av grenarna som håller högst klass i Europa.
Förmodligen den högsta.
Drömmen på väg att spricka
Redan när Mykolas Alekna vräkte iväg diskusen 69,89 och satte mästerskapsrekord i tävlingens första kast så var ribban lagd.
Och det stod sig bara en dryg minut, då Kristjan Ceh fick diskusen att flyga nästan en meter längre med 70,83.
Sedan var det slovenen Ceh som dominerade totalt.
Fyra kast över 70 meter och ett guldkast som vara det längsta i historien med 72,51 - alla mästerskap inräknade.
Det blev ”bara” silver till världsrekordhållaren Mykolas Alekna från Litauen, som också har en tendens att få gummiarm när det verkligen gäller.
Ja, med Daniel Ståhl borta från pallen står Sverige kvar på ett brons med tre tävlingsdagar kvar.
Och Kajsa Bergqvists EM-dröm är på väg att spricka.
Hon siktade ju på att slå medaljrekordet i modern tider och de tre guld, ett silver och två brons som svenskarna tog på hemmaplan i Göteborg 2006.
Det har spruckit redan nu om inget sensationellt händer de sista dagarna, även om Kajsa har några av sina största medaljhopp kvar.
Men det har inte varit det där stolpe in hon hoppades på.
Ingen medalj i damernas kula och Daniel Ståhls missade medalj var båda i utsidan av stolpen.
Och Maja Åskags finalkväll i tresteg slutade i tårar och en niondeplats.
Där fanns ändå ett litet, litet hopp om medalj, men det skottet gick ett par meter utanför.
Oskar Edlund på 400 häck, Vanessa Kamga i diskus, Andreas Almgren på 10 000 meter, Perseus Karlströms i gångens maraton och som avslutning Mondo Duplantis i stav.
Det är de stora svenska medaljhoppen som finns kvar.
Där måste det bli snudd på full pott om vi ens ska slå senaste EM i Rom 2024.
Det var stor dramatik redan i semifinalen på damernas 800 meter – EM-tävlingarnas stora höjdpunkt.
Schweiziskan Audrey Werro föll pladask och så enkelt att hon fått böta 5000 kronor om hon spelat i SHL.
I det läget var världsettan utslagen.
Men sedan upptäckte bandomaren att fransyskan Anais Bourgoin touchat schweiziskans sko med sin vänsterhand. Det bedömdes ha orsakat fallet och schweiziskan fick en finalplats.
Det var en väldigt generös tolkning i mina ögon, men samtidigt vill jag se friidrottens äldsta världsrekord falla på fredagskvällen.
Tjeckiskan Jarmila Kratochvilovas 1:53.28, som fyllde 43 år den 26 juli.
Och utan Werro hade det inte varit möjligt.
Schweiziskan är den som varit närmast sedan 1983 med sina 1:43.80.
Nu hoppas jag hon håller sig på benen och skriver historia.