Med fjolårets succéalbum ”West end girl” fick Lily Allen en välförtjänt renässans. På Way out west framför hon skilsmässoplattan i sin helhet och gör konserten till något alldeles eget, skriver DN:s Gabriel Zetterström.
Konsert
Lily Allen
Scen: Azalea, Way out west
Sist Lily Allen besökte Slottskogen var 2018. Jag minns det som en lite smådeppig tillställning, från en artist i karriärens nedförsbacke.
Annat nu. Med fjolårets succéalbum ”West end girl” – vår tids ”Blood on the tracks” – fick 00-talets it-girl en välförtjänt renässans. På Way out west spelar hon skilsmässoplattan, från start till mål. Ett högt spel, måhända, men det gör konserten till något alldeles eget. En teater, en musikal.
För faktum är att ”West end girl” ju är en kronologiskt uppbyggd skiva som ska framföras i sin helhet. Azaleascenen är uppbyggd som ett (rätt spartanskt) rum med säng, soffa och kylskåp. Man kan ha synpunkter på skådespeleriet (inledande telefonsamtalet i titelspåret eller tårarna på ”Relapse”) – men Allen går onekligen in för sin roll. En av styrkorna med plattan är dess känsla av akuthet. Mer stiliserat nu – men så måste det nog vara.
Det blir allsång på ”Madeline” och ”Pussy palace”, hon drar fram sexleksaker ur en plastpåse och rotar efter piller i handväskan. Det är inte subtilt, men det blir kul. Kanske för att materialet är så pass bra: ”Nonmonogamummy”, ”Beg for me”, ”Ruminating”, hit efter hit, allt som oftast framfört med hög intensitet.
Lily Allen kan surfa vidare på vågorna från den stora återkomsten.