Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
För några år sedan började jag att vandra. Genom Tyskland. Inte några korta promenader, så att jag på kvällen återvänder till samma ställe som jag startat på. Nej, långa sträckor, som under loppet av två eller tre veckor leder till ett fjärran mål. Från Lübeck rakt neråt till exempel, via Hannover till Kassel. Eller från Weimar till Frankfurt, med en lång sväng söderut via Coburg och Schweinfurt.
Det är inte så att jag har tänkt särskilt mycket under dessa vandringar. Jag har varit fullt sysselsatt med att gå, med vädret, med pölarna på vägen, med frågan om huruvida krafterna ska räcka fram till hotellrummet som jag bokat i förväg. Mellan dessa vandringar har jag rest på det vanliga sättet genom Tyskland, med bil eller tåg, så som jag brukat göra sedan årtionden. Men att ta mig fram till fots har fått landet att ändra karaktär för mig. Som om jag hittat en parallell värld.