Som tonåring såg Ifrah Yuusuf en flicka i mellanstadieåldern på väg till skolan. De hade mycket gemensamt. Båda hade somalisk bakgrund. Båda bodde i ett segregerat område i Sverige där en stor del av invånarna hade samma bakgrund. Och båda hade börjat bära slöja redan som barn.
– Jag satte på mig den när jag var nio år. Delvis för att jag ville likna min mamma, men också för att människor runtomkring mig hade pushat mig.
Men den lilla flickan gjorde något som Ifrah Yuusuf själv aldrig hade vågat göra. När flickan hade kommit utom föräldrarnas synhåll tog hon av sig slöjan och lade den i skolväskan. Nyfiken gick Ifrah Yuusuf fram och frågade varför hon gjorde så.
– Hon blev rädd. Hon sa snälla berätta inte för min mamma. Jag lovar att jag ska ha på mig den.
Ifrah Yuusuf fick lugna flickan och lova att inte berätta något för hennes mamma.
– Jag tyckte bara att de var väldigt starka. Men jag vågade inte göra det själv.
Över tio år senare minns hon fortfarande händelsen. Minnet har fått henne att vilja berätta om de villkor som präglade hennes uppväxt i Sverige.
– Jag har sett fem- och sexåringar som har på sig slöja. Det är hjärtskärande.
Ifrah Yuusuf är född i Somalia men kom till Sverige som tonåring. Hon växte upp med sin ensamstående mamma i ett område där en stor andel av invånarna hade somalisk bakgrund. Där utsattes hennes mamma för hård press från sin omgivning.
Livet under hedersförtryck
Det gjorde att Ifrah Yuusuf utsattes för hedersförtryck. I dag bär hon inte längre slöja. Hennes svarta hår faller över axlarna medan hon berättar.
– Min mamma hade inte möjlighet att uppfostra sina barn som hon själv ville. Männen i området hade koll på henne och de andra ensamstående mammorna. Hon försökte bevisa för dem att hon var en stark mamma som kunde uppfostra sina barn utan en man.
Förutom pressen att bära slöja fick Ifrah Yuusuf inte klä sig som hon ville eller umgås med vänner efter skolan. Om hon gjorde något som betraktades som ett felsteg riskerade hennes mamma att få veta det direkt.
– Man är ju övervakad. Det känns som att det är kameror som följer en hela tiden. Om en äldre kvinna såg en flicka gå med någon kille kunde hon gå och skvallra för hennes mamma.
I dag har Ifrah Yuusuf och hennes mamma en bra relation. När familjen flyttade från det utsatta området kunde Ifrah också börja leva ett friare liv.
– Min mamma har bett mig om ursäkt. När vi flyttade därifrån kände jag mig plötsligt friare. Jag har sett flera exempel på att kvinnor får större frihet så fort de lämnar området.
Slöjförbud
Inför valet i september föreslår både Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna ett slöjförbud. SD vill se ett totalförbud på allmän plats. KD vill införa förbud mot heltäckande slöjor på allmän plats och förbjuda slöja på förskolan och i lågstadiet.
Ifrah Yuusuf hoppas att fler partier tar efter och föreslår ett förbud mot slöjan hos barn. Samtidigt hoppas hon att partierna inte inskränker vuxna människors rätt att ta på sig slöjan.
– Sveriges politik i dag är antingen eller. Vuxna kvinnor ska få välja. Jag har släktingar som älskar sin slöja, och det ska de få göra. Men politikerna vill inte prata om att det också finns flickor som tvingas bära slöja. Det är ett problem som vi har i Sverige.
Samtidigt ser Ifrah Yuusuf att problem med hedersförtryck, kriminalitet och segregation används för att generalisera om invandrare. Hon upplever att rasismen har ökat sedan hon kom till Sverige och att samhällsklimatet har blivit hårdare.
Motverka segregation
På grund av sina uppväxtförhållanden lever Ifrah Yuusuf i dag med psykisk ohälsa.
– I dag lever jag med återkommande depressioner och en svår form av agorafobi. Kontrollen över vart jag fick gå och kravet på att alltid berätta var jag befann mig gav mig en känsla av att någon hela tiden behövde skydda mig. Nu när den kontrollen inte längre finns kan jag bli rädd när jag är ute.
Det var framför allt omgivningen utanför hemmet som upprätthöll hedersförtrycket. Därför räcker det inte att förbjuda barn att bära slöja, säger hon.
– Det fanns alltid någon äldre person som berättade vad man fick och inte fick göra.
Hon upplever att det i segregerade områden uppstår parallella maktstrukturer som ibland bygger på konservativa islamiska normer.
– Det som imamer säger och det som står i Koranen har stor påverkan på barn och ungdomar. När jag var yngre hade jag själv fördomar mot judar, trots att jag aldrig hade träffat någon jude.
Hon hoppas på att islam kan reformeras. Hon vill se kvinnliga imamer och att båda könen ska kunna be sida vid sida.
– Vi borde ha moskéer där imamer viger samkönade par, kvinnor inte behöver ha på sig slöja och där hatiska verser tonas ner.