Det melodiöst roliga som är Clipse går förlorat på scen när duon håller ett genomgående stenhårt och monotont uttryck, skriver DN:s Kajsa Haidl om hiphopparnas spelning på Way out west.
Konsert
Clipse
Scen: Flamingo, Way out west
Way out west gillar att profilera sig som en upptäckarfestival, där den noga kurerade bredden av bokningar är styrkan, snarare än enskilda dragplåster. Ofta lyckas man – förutom när det kommer till hiphoppen. På senare år har festivalen kritiserats för att ducka genren, inte minst den svenska, och i år är representationen mer blygsam än på länge.
Nyligen återförenade Virginiaduon Clipse smäller högst bland årets få hiphopbokningar, men har den tidiga speltiden mot sig – och bröderna Malice och den desto mer kända Pusha T får inledningsvis jobba hårt i eftermiddagssolen för att peppa igång publiken. Låtarna från fjolårets återföreningsskiva ”Let God sort em out” glider lite anonymt förbi och stämningen lossnar först framåt mitten av konserten, när de två runt 50-åriga brorsorna river av ”some classic 06 shit” – det vill säga hittar från tongivande albumet ”Hell hath no fury” från 2006 som ”Mr. Me too” och ”Keys open doors”.
Ändå blir nostalgitrippen inte så förlösande som man hade önskat. Det melodiöst roliga som också är Clipse går lite förlorat på scen när duon håller ett genomgående stenhårt och monotont uttryck och nyanserna i musiken pressas ihop till ett och samma. Till slut ekar de obligatoriska pang-pang-samplingarna mellan varje låt mest tomt.