Göran Frankel är vetenskapsjournalist och skribent på kultursidan.
Det är i år 70 år sedan Harry Martinsons diktepos ”Aniara” kom ut. Nästan på dagen ett år senare gick vi in i rymdåldern; då sköts den första rymdsatelliten upp. I dag rör sig omkring 12 000 satelliter i omloppsbanor runt jorden och vi planerar att bygga baser på månen som ett första steg att skicka astronauter till Mars. Rymden är full av affärsmöjligheter och kommersialiseras nu i stigande hastighet. Men det var inte Harry Martinsons perspektiv. För honom var rymden den totala negationen av allt mänskligt, ömsom skrämmande, ömsom gåtfull,”evig ande, ogripbar”.
I ”Aniara” beskrivs hur goldondern Aniara transporterar migranter från jorden till Mars men kolliderar med en asteroid och kommer ur kurs. Den fortsätter ut ur solsystemet med fören oåterkalleligen vänd mot Lyrans stjärnbild. Passagerarna inser att de kommer att leva och dö i rymdskeppet.
Bisatta i vår stora sarkofag
vi fördes vidare i öde hav
där rymdens natt oändligt skild från dag
en glasklar tystnad välvde kring vår grav.
Traumatiserade söker passagerarna efter en mening med sina liv. Man attraheras av askesen eller extasen i religiösa kulter eller söker glömskan i ett hektiskt nöjesliv. Särskild tröst finner man i Miman som förmedlar bilder från jorden och främmande världar. Det är inte en superdator utan något mer: ett slags syntes av allt vetande och all fantasi skapad av den mänskliga kulturen. Men en dag nås Miman av beskedet att jorden förintats och bryter samman. ”De sista ord hon sände var en hälsning/från en som nämnde sig Den söndersprängde”.
”Aniara” skildrar det destruktiva i människan, det som får Gud och Satan att hand i hand fly från henne. Det är också en tidig varning för miljöförstörelsen. Det är lätt att ställa Martinson mot den tekniktro som genomsyrar dagens samhälle. Och visst var han en teknikkritiker men han kunde också se det estetiska i tekniken. Det poetiska namnet för en rymdfarkost är här en ”goldonder”. Det ger associationer till gondolen som hängde under de stora luftskeppen. Goldondern är inte heller ett explosivt kraftpaket som dagens raketer. Hon är frigjord från gravitationen och färdas elegant från det ena kraftfältet till det andra. Den forne sjömannen Martinson tycks ha sett rymden besvävas av graciösa segelfartyg.
Riktigt så tänker inte vår tids tech-ikoner. 2018 sände Elon Musk upp en Tesla i rymden med dockan ”Star man” vid ratten. Ekipaget ligger nu i en bana runt solen. Rymden är således reducerad till en enorm parkeringsplats för den som har råd att betala parkeringsbiljetten.
Detta arroganta skämtlynne skulle inte ha tilltalat Harry Martinson som några år efter ”Aniara” gav ut diktsviten ”Vagnen”, där bilen står för teknikens förbannelse. Det är också en skärande kontrast till hur världsrymden beskrivs i ”Aniara”:
Ja, genom Gud och Död och Gåta går
vårt rymdskepp Aniara utan mål och spår.
O, kunde vi nå åter till vår bas,
nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är:
en liten blåsa i Guds andes glas.
Vad kan man ställd inför universums väldighet känna annat än svindel och litenhet? Men gudarna i Silicon Valley sätter inte sitt ljus under skäppan. Rymden är till för att erövras. En gång i tiden stormade kolonisatörerna fram över prärien på sina hästar. Det gav upphov till en melodramatisk, klichéfylld berättargenre känd som horse opera. När Thiel, Bezos och Musk växte upp måste de ha slukat en hel del science fiction. Då var det space opera som gällde. Prärien och hästarna hade ersatts av rymd och rymdraketer. I den enklare sortens science fiction är rymden trivialiserad till en transportsträcka.
”Aniara” kom ut vid en tidpunkt när intresset för science fiction började växa även i Sverige. I pressbyråerna kunde man köpa tidskriften Häpna som introducerade samtida amerikansk sf. Den avfärdades som sämsta sortens skräplitteratur. Tidens språkpurister vägrade att ens ta genrens namn i sin mun; den hade omdöpts till ”vetsagor”. Martinson blev upprörd när det påstods att sf kunde ha varit en av hans inspirationskällor – med viss rätt eftersom det inte är mycket i ”Aniara” som liknar sf.
Men en sf-roman kan möjligen ha satt några spår i diktverket, nämligen Olaf Stapledons ”Last and first men”. Den översattes till svenska av Arthur Lundkvist 1932. Martinson nämner i ett brev att han ska inhandla ett exemplar. Stapledons roman skildrar mänsklighetens öden under årmiljarder. I ”Sång 60” i ”Aniara” får man klart för sig att ”forngondoldisk tid” inte enbart syftar på oss. Mellan oss och ”Aniara” ligger en hel istid följd av 12 000 års barbari, allt i sann stapledonsk anda.
Mannen som uppfann Tarzan, Edgar Rice Burroughs, gav via en serie romaner som började ges ut på 1910-talet också upphov till den tidiga sf-litteraturens romantiska bild av Mars. Marsianerna kallar sin värld Barsoom och där förälskar sig den undersköna prinsessan Deja Thoris i jordmannen John Carter.
Elon Musk drömmer om att kolonisera Mars, men Aniara-människorna är inte på väg till något utan snarare på väg ifrån något. De flyr den trötta och strålningssjuka jorden. På Mars väntar dem en tundra beväxt med ”den svarta köldtulpanen” och ”arktiskt vide”. Mars är gulag. Koncentrationsläger. Och migranterna blir slavarbetare.
Musks migranter är heroiska pionjärer. Men i realiteten blir de kanske som kanariefåglarna forna tiders gruvarbetare brukade placera ut för att upptäcka giftiga gaser. Grundförutsättningen för att överleva på Mars kommer i generationer vara att stöd och resurser ständigt överförs från jorden.
Enligt Musk kommer vi med tiden att göra jorden obeboelig; vi måste emigrera till andra världar. Här gör både han och Martinson ett tankefel. Det är nämligen svårt att föreställa sig en värld så förstörd att till och med Mars framstår som ett positivt alternativ.
Flera tech-ikoner delar Musks svartsyn om framtiden. Men kan man hävda att Martinsons svartsyn är av samma slag? Nej. Vi hade ett fritt val och vi valde fel. Sådant lyder inte evangeliet enligt Silicon Valley. Enligt detta är det inte människan som driver tekniken. Det är tvärtom. Tekniken är en kraft i sig. Den bara rusar på och vi måste anpassa oss. Vi svenskar är inte helt opåverkade av detta synsätt. Man vill väl vara dynamisk och framtidstillvänd. Hänga med sin tid.
Transhumanismen är Silicon Valleys statsreligion. Människan håller helt enkelt inte jämna steg med den allt snabbare teknikutvecklingen och kan snart bli överflödig. Om hon vill överleva måste hon uppgradera sig själv. Hon måste visa att intelligens är lika bra som artificiell intelligens. Och den artificiella intelligensen är till sin karaktär rationalistisk – samma sorts tänkande som driver på tekniska innovationer. Men rationalism är inte Harry Martinsons ledstjärna:
Stjärnhimlens eviga mysterium
och den celesta mekanikens under
är lag och inte evangelium.
Barmhärtigheten gror på livets grunder.
Den barmhärtiga samariten på tundraplaneten Mars heter Nobby. En rymdmatros minns och berättar om henne. Hon vandrade mellan fångbarackerna och ”tog del i allt som hette lidande och offerväsen”. Enligt Tord Hall, matematiker, populärvetenskaplig författare och nära vän till Martinson, var Nobby tänkt att bli central i ”Doriderna”. En uppföljning till ”Aniara” som Martinson planerade men aldrig själv gav ut. Nobby skulle bli ”en norna som väver in godhet i världsförloppet”.
I ”Aniara” kallas jorden aldrig annat än Doris, en modergudinna som står för själva livet, för sinnenas värld. Rationalismen har emanciperat oss från religionen men när vi ställs inför rymdens kalla majestät tvingas vi konfrontera våra begränsningar. Det inser dock inte teknikvisionärer som Musk eller Thiel. Deras världsbild är i allra högsta grad cerebral. Det finns en teknisk lösning för varje problem mänskligheten ställs inför. Allt naturen har gjort kan också vi förr eller senare göra. Och mer därtill – det gränslösa förnuftet ska ge oss evigt liv den dag vi löst dödens problem, denna synnerligen förargliga bugg i programmeringen.
Vare sig Musk, Thiel eller dagens geopolitiska maktspelare är särskilt intresserade av ”stjärnhimlens eviga mysterium”. Rymden ska inte utforskas; den ska exploateras. Men ”Aniaras” diktare vänder inte ryggen åt universum. Det går inte att släppa den gåta som omger oss i alla riktningar och som mänskligt tänkande inte kan greppa. Den har ett sug som konkretiseras i den kvinnliga rymdpiloten Isagel. I hennes ögon syns ”den lyskraft gåtfullhet så ofta äger/ när skönheten hos gåtan överväger”. Hon står för ett slags metavetenskap, ett transcendent sökande. Med henne har Mimans skötare mimaroben – diktarens alter ego – ett kärleksförhållande.
För att vara trovärdig måste fiktionen stå på vetenskaplig grund, menade Martinson. Därefter kunde man kosta på sig att släppa loss fantasin. Och det är inte bara så att vetenskapen är en del av det poetiska grovarbetet. Martinson var genuint intresserad av den naturvetenskapliga världsbilden. Det gav avtryck i hans diktning både före och efter ”Aniara”. Han blickade utåt mot de avlägsna galaxerna men också inåt mot atomernas värld. Förminskad sjunker han ner i mikrokosmos till en verklighet som varken är död eller liv men ”som genombrusar alla verkligheter,/och spinner själva tråden i de tyg/ som drömmar vävas av”.
Som sagt: ”Aniara” sammanfaller med rymdåldern. Vi har ännu inte lärt oss mycket om rymden men vi har upptäckt ett och annat om jorden. Astronauter förundras när de med egna ögon ser hur det vi kallar atmosfären är ett tunt, tunt skal över jordytan. Och de som varit på månen har skickat hem fantastiska bilder av det vackraste man kan se i detta dystra landskap: den blåskimrande fulljorden på väg upp över en taggig horisont. Artemis 2-astronauten Christina Koch såg ännu mer. Hon såg mörkret som omger jorden och liknade vår värld vid en livbåt.
”Aniara” har underrubriken ”En revy om människan i tid och rum”. Verket är tidlöst. Det beskriver inte bara individens utan hela mänsklighetens utsatthet och sårbarhet ur ett kosmiskt perspektiv.
Hoppas vi kan sitta stilla i båten.