Staffan Westerberg är död: ”Hade en unik närhet till det barnsliga sinnet”
Ingen som sett ”Vilse i pannkakan” och Staffan Westerbergs unika dockteaterfigurer glömmer dem. Regissören, manusförfattaren och skådespelaren med den helt egna rösten är död. Det bekräftar hans familj för Sveriges Radios ”Kulturnytt”.
Staffan Westerberg är teatermannen som blev mest känd för tv-programmet ”Vilse i pannkakan”, som SVT sände 1975. Barnprogrammet i tio avsnitt handlar om en liten pojke, Staffan, som inte vill äta upp sin pannkaka. I stället börjar han fantisera om den som ett landskap, där olika varelser – som Älgen Laban, Trashanken, Lucifer och Lucia, och dagisfröken Galileo Galilei – kommer till liv.
Första gången som hans andra kända figurer Lillstrumpa och Syster Yster dök upp i tv:n var några år senare, 1983, när SVT visade julkalendern ”Lille Luj och änglaljus i strumpornas hus”. Lillstrumpa och Syster Yster var två vanliga raggsockor med var sitt universum till känsloliv, och knappar till ögon. Staffan spelade Lillstrumpa och Basia Frydman gjorde Syster Yster.
För ”Vilse i pannkakan” fick också motta kritik. I samband med att serien först sändes på SVT lades motioner fram i riksdagen om att förbjuda det påstått vänstervridna programmet. Westerberg stämplades då som en av dem som försökte indoktrinera en hel barngeneration med kulturradikalism.
Några decennier efter att serien hade sänts började också 70-talets barngeneration att vittna om hur de blivit traumatiserade av programmet, som de ansåg vara för läskigt för små barn.
Staffan Westerberg föddes den 11 juni 1934 i Luleå, son till en disponent på LKAB, varför familjen bodde i en stor disponentvilla med tjänstefolk. Hans mor Elisabeth var hemmafru.
Själv var han tidig med att börja skådespela. Redan som barn intresserade han sig för teater och så fort han kunde, efter studenten, lämnade han Luleå och flyttade till Stockholm, där han blev inneboende hos en familj i Gamla stan. I slutet av 1950-talet gick han på Norrköping-Linköping stadsteaters elevskola.
Teaterkollegan Staffan Göthe minns Staffan Westerberg redan från tiden på skolan.
– Redan då hade han en utstrålning som var alldeles säregen. Jag minns när han tog studenten och man skulle brodera sin studentmössa. Han hade låtit fantasin släppa alla gränser. Jag minns hur han går med den där mössan, jag tror att det satt dockor och djur som han själv hade gjort. En oerhörd komposition som stack ut.
Staffan Göthe arbetade med Staffan Westerberg vid några tillfällen, på Teater Brunnsgatan 4 och på Folkteatern i Göteborg. Han tycker att Westerberg ska bli hågkommen som en av de stora.
– Jag minns att jag blev väldigt tagen av all denna galenskap. Det fanns det en oerhörd konstnärlig metod. Han var mycket strukturerad och viljestark som konstnär. Jag var väldigt imponerad av honom och kunde nästan bli avundsjuk. Jag tyckte att det där borde jag också nå upp till, säger Göthe.
I slutet av 1960-talet, arbetade Staffan Westerberg på Riksteatern, där han skrev och regisserade pjäser, ofta riktade till den allra yngsta publiken. Riksteaterns konstnärliga ledare Malin Axelsson beskriver Staffan Westerberg som en viktig person i utvecklandet av det som i dag är Riksteaterns utbud för barn och unga.
– Han var väldigt tidig och nytänkande och hade en unik närhet till det barnsliga sinnet och leken, som också talar genom ålderskikt, säger Malin Axelsson.
Bland annat utvecklade Staffan Westerberg ett eget slags dockteater som han kallade ”attributteater”.
– Det var en fantasifull, lekfull och uppfinningsrik form av dockteater, som var avantgarde. Det var något annat än de här kasperdockorna som man hållit sig till i den tidigare dockteatern.
I många år arbetade han sedan med Kristina Lugn på Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm. Han har också varit involverad i föreställningar för Dramaten, Stockholms stadsteater och Norrbottensteatern. I fjol sattes hans ”Har vi kapacitet, madame” upp på Löfnäs Gård i Sundborn. Det blev hans sista föreställning.
Bandet Amason hör till de många som gjorde samarbeten med Westerberg, i deras fall en julkonsert. I ett sms till TT skriver de: ”Staffan var en underbar person. Underbar att umgås med, underbar att jobba med. Vi saknar honom väldigt mycket”.
I sommar spelar Norrbottensteatern upp ”Kabaré Solstugan – ett avsked med bulleribång”, där Westerbergs texter blir till en revy. Den hade premiär den 11 juni, på Westerbergs födelsedag. Norrbottensteaterns chef Gunilla Röör kallar verket för en hyllning.
– Kvällens föreställning kommer bli väldigt sorglig och väldigt känsloladdad. Men vi kommer inte att ha någon tyst minut eller dricka gravöl eller sådär. Nu hyllar vi livet, för det var det enda Staffan ville att vi skulle göra, säger Gunilla Röör och beskriver Westerberg som en ”teatermagiker”.
– Staffan gestaltade alltid sig själv. Han hade sitt eget planetarium. Och det var så sällsynt. Han kunde spela med tändstickor, skedar, trasmattor och vantar. Sedan stod han ändå där mitt i, med sin röst och sin mustasch och sin värme. Han har inneburit så mycket för alla oss som håller på med teater. Antingen älskar man honom eller så förstår man sig inte på honom, men det spelar ingen roll. Han gör detta enorma avtryck.
Skådespelaren och regissören Martin Sundbom har tillsammans med sin syster Maria Sundbom bearbetat ett tiotal av Westerbergs texter till föreställningen på Norrbottensteatern. Staffan Westerberg medverkade inte själv på premiären, men under applåderna ringde Martin Sundbom upp honom.
– Han var en estradör in i det sista. Förutom att han tackade publiken och hoppades att vi hade skött oss så sjöng han i mikrofonen. Det var hans sista uppträdande skulle jag säga, säger Martin Sundbom som regisserat uppsättningen.
– Sverige har förlorat den mest egensinniga teatermannen vi har. Det är ett helt universum som han skapade, som jag fick äran att vara med i som ung, och nu har jag försökt ge det vidare till nästa generation, säger Martin Sundbom.
Om samarbetet och vänskapen med poeten och dramatikern Kristina Lugn berättade Staffan Westerberg för DN att de ofta talade om döden. En gång fick hon nog.
– Hon sade till mig ”Staffan, kan inte din egen död få bli en nyhet”. Hon tyckte att jag pratade för mycket om döden.
Han återkom ofta till ämnet i sina pjäser. Att skriva om döden gjorde han för att komma vidare i livet, förklarade han i samma intervju. Huruvida det har hjälpt honom, var han mer tveksam kring.
– Det var ett försök i alla fall. Vem vet? Det kanske kommer.